- Project Runeberg -  Kunskapslära /
321

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

321

platonsk idé, en det syntetiska tänkandets projektion, låt vara på
grundvalen af den faktiskt gifna subjektiviteten. Denna senare
utgöres i främsta rummet af de många ändliga jagen, men Fichte
låter alla dessa liksom konvergera mot en viss abstraktionens
riktningspunkt, det nämda rena jaget. Det må vara att de kunna
föreställas så göra, men att gifva objektiv realitet åt denna
tankebild och upphöja den till digniteten af en absolut enhet, är en
uppenbar konstruktion, och man kan endast förundra sig öfver
att Fichte med så orubblig styrka kunde hålla fast vid en dylik
hypostas, Befogadt hade däremot varit, att hans rena jag fått
spela den mera blygsamma rolen af " transscendental apperception".

2). Fichtes absoluta jag är framför allt ett värksamt jag.
Men absoluthet och värksamhet bilda oförenliga bestämningar hos
en dylik princip.

En absolut värksamhet blir tydligen en uteslutande genom sig
själf försiggående aktivitet, en sådan, som icke förutsätter någon
annan eller yttre grund, utan fastmer själf utgör grunden till
all värksamhet. Men att en dylik måste bestämmas såsom gränslös
i regressiv (bakåtledande) riktning synes obestridigt. Ty antag,
att den icke vore gränslös, utan hade börjat i ett visst
tidsögonblick; före densamma existerade då icke någon värksamhet. Detta
strider dock ej blott mot Fichtes grundförutsättning, enligt hvilken
jagets väsen just är värksamhet, utan ock mot den tillräckliga
grundens lag, som fordrar en grund till hvarje förändring eller
hvarje inträde af nya led i skeendets ordning. Men att en öfver
all förändring och värksamhet höjd realitet skulle i och genom sig
själf kunna gifva upphof till sin egen motsats — här alltså till
förändring och värksamhet — är otänkbart. Ingenting annat
återstår då än att appellera till det mysterium, som kallas creatio ex
nihilo. En dylik appellation måste dock anses vara alldeles
förbjuden inom tänkandets område. Alltså måste en absolut
själf-värksamhet närmast bestämmas såsom gränslös i det regressivas
riktning.

Frågan blir därefter, om en sådan gränslös.het hos jagets
värksamhet utgör ett förhållande, som kan accepteras af tänkandet.
Kan värksamheten anses bilda ett slags evigt attribut hos jaget så
att det tillhör dettas väsen att konstituera en motsvarande evig
värk-samhetsordning? Svaret måste blifva, att en dylik aktivitet icke
är tänkbar som ett obetingadt förhållande. Hvarje om än så
re-gressivt förskjuten värksamhetsakt måste nämligen anses innebära
något nytt i förhållande till den förutbestående ordningen, alltså
ett kontinuitetsafbrott. Då nu detta nya kan härledas hvarken ur

Vannérus, Kunsfeapslära. 21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free