Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
för denna det så ägda innehållet icke framträder i den fulländade
aktualitet, som det äger för det oändliga förnuftet. Hvarje ändligt
jag, t. ex. en människoande, förnimmer fastmer den sanna
värkligheten på ett mer eller mindre potentielt och ofullkomligt sätt, men
kan utveckla och höja detta potentiella innehåll till bestämda grader
af aktualitet, hvilken utveckling i själfva värket bildar det
motsvarande jagets egentliga metafysiska lifsutveckling. Skilnaden mellan
Leibniz och Boström i denna punkt blir således, att det ursprungliga
innehåll, hvilket den förre tänkte sig som blotta "perceptioner", det
lät Boström rent af bli substantiella väsen, liksom inrymda inom
hvarje särskild andes oändligt omfattande subjektivitet. Och i
motsats till Fichte kan Boström anses hafva kraftigt tillgodosett krafvet
på mångfald och konkretion, alldenstund han söker härleda
fenomenvärlden icke ur en abstrakt värksamhetsprincip, utan ur ett
konkret evighetssystem af väsen. I förhållande till såväl Leibniz
som Fichte bildar därför den boströmska "rationella idealismen"
obestridligen en originelt fullbordad tankeskapelse.
Men däraf följer icke att den boströmska filosofien innehåller
"den enda absolut sanna världsåsigten" 1, så mycket mindre, som
den näppeligen låter bringa sig i samstämmighet med erfarenheten
betraktad som normativ princip (s. 259).
I Boströms teoretiska filosofi är det särskildt tvänne kritiska
punkter, hvilka vi hafva att uppmärksamma: 1) dess immanensteori,
hela denna besynnerliga inflyttning af realiteten inom
andarnas egen sfär2, samt 2) dess lära orn den sanna värklighetens
fullständiga upphöjdhet öfver allt hvad förändring och skeende
heter, ett förhållande, som synes alldeles omöjliggöra en förklaring
af den faktiska fenomenvärldens obestridliga förändringar. Vi skulle
alltså kunna låta vår tankegång och kritik röra sig om dessa
båda punkter, men som vi redan förut befattat oss med denna sak,
nämligen i studien Till Boströms teoretiska filosofi (1897), tillåta
vi oss hänvisa till densamma. Kritiken af Boströms immanensteori
läses där s. 45 — 64, den andra kritiken följer ibid. s. 149—167.
Här tillägga vi endast resumerande: Boströms
argumentation för den föregifna nödvändigheten att tänka sig all
värk-lighet ursprungligt innehållen i jaget är icke tvingande.
Ingenting hindrar de motsatta antagandena, att en transsubjektiv
realitet samexisterar med jaget och att värkligheten i sin helhet bildar
1 Boström, Skrifter, D. 2, s. 222.
2 Dessa äro såsom Keijser, a. st., s. 4, uttrycker sig kvantitativt fullkomliga;
de äro allomfattande "så att ingenting finnes utom eller så att säga utanför deras
medvetande, då äfven det hela faller inom dem".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
