Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
mination innebär diskontinuitet, d. v. s. frånvaro af ett
sammanhang, hvarvid ytterst en irrationell relation till intet öppnar sig.
Just i denna konsekvens kommer bristen på tillräckligt
determine-radt sammanhang att kulminera, ty intet är liktydigt med
icketillvaron af realgrunder öfverhufvud. Determinationsförhållandet
mellan realgrund och realföljd kan visserligen uppfattas mer eller
mindre strängt eller slappt, men när det rent af upphäfves, så
upphäfves äfven tänkandet själft. Och den grundbrist, som vidlåder
de i det föregående mönstrade immanensteorierna är just, att de icke
vederbörligen tillgodose krafvet på ett erfarenhetsföreteelsernas
insättande i ett det strängast möjliga eller logiskt mest utbildade
real-sammanhang, ett sådant, där grund och följd stå i fullständigt
deter-minationsförhållande till hvarandra. I stället för reell kontinuitet —
om vi så benämna detta förhållande — träder hos dem diskontinuitet,
afbrott, mer eller mindre irrationella inten. Särskildt må erinras om
den rena själfvärksamhet och produktivitet, som hvarken den
subjektiva idealismen, Leibniz eller Fichte kan undgå att operera med
vid försöket att angifva grunden till erfarenhetsvärldens växlande
företeelser. Och hvad Boström beträffar så blir det äfven i hans
system en brist på tillräckligt determineradt sammanhang vid
skenförklaringen af fenomenvärldens ideliga förändringar ur de eviga
andarnas "ändlighet" och "mått"1.
Den transsubjektiva realitetsordning — närmast fattad som
inbegreppet af objektiva realförutsättningar för den gifna
värkligheten fakta —, till hvilken vi i det föregående drifvits öfver,
gäller det följaktligen att i främsta rummet bestämma så, att den
framhållna determinationsprincipen kommer till sin rätt. Och en
bland de högsta reglerna för all förklarande realvetenskap blir att
erfarenhetsinnehållet, hvilket ju bildar det egentliga utgångsgrundlaget
för hvarje vetenskaplig undersökning, skall infogas i ett sådant
sammanhang med sina realförutsättningar, att det kommer att
framstå som en om möjligt fullständigt determinerad funktion af
dessa, ty just luckorna i en determinationsserie bilda lika många
deklaranda.
1 Af intresse är Keijsers antydan (a. st. s. 11, 5) att äfven friheten — "som
medelbart ingår i [människans] eviga mått" — spelar en rol vid Boströms förklaring
af fénomenvärldens förändringar. Den frihet, som gör värkligt skäl för namnet och
icke är ett blott ord, innebär emellertid just den sammanhangets diskontinuitet, som
består i frånvaron af fullständig grund- och följddetermination. Denna frihet, rättare
frihetsidé, må hafva stor praktisk betydelse och vara en regulativ lifsiäé, den
förklarar dock intet. Jfr min s. 126 anf. skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
