- Project Runeberg -  Kunskapslära /
344

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

344

dragelse icke anses vara liktydig med en själslifvets absoluta
uppkomst. Den betecknar fastmer en utvecklingshändelse. Men det
som utvecklas måste förut existera till möjligheten, och
utvecklingens absoluta begynnelse återför sig ej till ett intet, utan till ett
positivt något. Äfven individens själslif måste begynna ut från ett
dylikt positivt fundament, men att detta utgöres af ett aktuelt
medvetande dristar väl ingen påstå. Det måste bestämmas som en
omedveten psykicitet och ur uppfattningens synpunkt som en
transscendent värklighet.

Fylogenetiskt gäller det motsvarande. Hvem förmår draga
upp en fix gräns inom den organiska världen och påstå: här börjar
själslifvet. Men om det i själfva värket icke börjar på någon fix
punkt, så är det öfverallt inom det organiska området. Och där
de organiska vilkoren för aktuelt medvetande mycket afvika från de
förutsättningar, hvilka betinga det mera och mest utvecklade
själslifvet, måste vi antaga, att själslifvet — alltså på de lägre och
lägsta stadierna — är så outveckladt, att det utgör ett helt och
hållet omedvetet något, resp. en transscendent realitet.

Vårt allra sista argument för antagandet af en transscendent sida
hos jaget återför sig till tanken att då själslifvet nu en gång
faktiskt är, så kan det icke totalt förintas. Visserligen kunna dess
speciella yttringar förintas, och själslifvet förändras ju äfven med
hänsyn till sin intensitet eller grad. Kunde det då icke äfven
degraderas ända till intet och på så sätt alldeles försvinna? Kant har
framkastat denna möjlighet1 och för öfrigt redan Plato2. Otänkbar
är dock denna förmenta möjlighet — om den därför äfven är reelt
omöjlig lemna vi här outredt. Visst är att själslifvet är till i
växlande grader, och vi antaga jämväl, i enlighet med det föregående,
att det existerar ett omedvetet psykiskt, hvarvid vi uppfatta det
omedvetna såsom en realitet "unter der Schwelle des Bewusstseins". Detta
omedvetna kan dock icke tänkas så degraderadt att det till sist går
öfver i ett rent intet. Det, som gradvis aftager, förändras visserligen
med hänsyn till sin grad. En grad är vidare alltid relativ och betingad3.
Den bildar en viss variabel intensitetsform för det subjekt, hvars grad
den är. Det alltigenom oföränderliga däremot är icke af någon
gradbestämdhet ; endast det som kan öfvergå i ett visst tillstånd af stegrad
realitet kan äga intensiv existens och därmed ock grad. Det är
således intensiteten, resp. det föränderliga, som har grad. Men det
föränderliga, resp. förändringen måste vara förändring hos något, här

1 K. d. r. V., S. 298.

2 Jfr i samband härmed v. Schéele, Om själens odödlighet, s. 12.

3 Sahlin, Grundf. i log., I, s. 7, 11.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0360.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free