Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - A. Den yttre erfarenheten - 1. Ting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
att denna abstrakta rumsbestämdhet är en subjektiv åskådning och
icke en tinget själft tillkommande objektiv egenskap. Det kunde
alltför väl förhålla sig så, att tinget, betraktadt ur rent objektiv
(transsubjekiv) synpunkt, utgör en orumlig realitet, hvilken först
genom sitt korrelativa förhållande till medvetandet hos detta
framkallar en viss psykisk funktion, just rumåskådningen. Detta
betraktelsesätt blir till sist oundgängligt. Ty den hos tinget faktiskt gifna
rumsbestämdheten kan icke på samma gång vara en objektiv och
subjektiv bestämning. Den skulle då på ett alldeles obegriplig
sätt komma att tillhöra liksom tvänne världar, objektets och
subjektets. Men möjligheten af denna dualitet strandar på ett
förhållande, som kan upphöjas till digniteten af ett otvifvelaktigt
grundfaktum, nämligen det, att ingenting kan inkomma i
medvetandet annorlunda än via medvetandet själft, liksom något ej häller
kan existera i detta annat än på ett af detsamma medbestämdt
sätt. Men under sådana förhållanden måste allt, som är i
medvetandet, utgöra ett medvetenhetsinnehåll, en förnimmelse. Är nu
den faktiskt gifna rumsbestämdhet, som ett ting företer, något
omedelbart förnummet — och det är den otvifvelaktigt —, så är
äfven detta rum något subjektivt, nämligen en föreställning, resp.
åskådning, och hela det varseblifna och iakttagbara universum blir i
analogi härmed närmast intet annat än en komplicerad subjektiv
funktion. Äger tinget, resp. universum möjligen någon egen
objektiv rumsform, så är denna följaktligen icke det för oss omedelbart
gifna rummet, utan ett annat; här gäller frågan dock uteslutande
detta omedelbara rum. Lika långt tingen framträda i och under dess
form måste deras subjektivitet anses afgjord. Så mäktigt värkar
dock illusionen af en medvetandet liksom motsatt och af detta
oberoende objektivitet hos de gifna tingen, att det fordras en intensiv
reflektion på det omedelbart gifna rummets subjektiva natur för
att få denna att framstå för tänkandet med vederbörlig aktualitet.
Denna reflektion tillfredsställes emellertid näppeligen af de
invecklade och konstlade bevis för rummets subjektivitet, som uppstälts af
t. ex. Kant, utan den har sin egentliga stödjepunkt i den redan flere
gånger framhållna enkla grundtanken, att hvad medvetandet
omedelbart förnimmer uppfattar det i dess omedelbarhet, emedan
medvetandet själft äger det såsom sitt innehåll. Medvetandet är
för öfrigt intet extensivt receptaculum inom hvars omfång tingen
skulle kunna liksom skjutas in till omedelbar objektiv
åskådning. Det är fastmer en rent andlig och inom sig sluten enhet,
som omedelbart kan förnimma endast sina egna funktioner och
dessas innehåll. Det skall emellertid icke bestridas att det subjektiva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
