Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - A. Den yttre erfarenheten - 1. Ting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
i staf mot det för medvetandet så karaktäristiska draget att
lefva liksom variabelt och momentant. Vore tingets tröghet endast
den objektiverade reflexen af en rent subjektiv
tröghetsföreställning, skulle detta fundamentala attribut hos den kroppsliga
värkligheten säkerligen aldrig kommit att uppföras på de hithörande
allmänna egenskapernas lista. Och tätheten är reducibel till en
kombinerad funktion af rums- och massföreställningar; om denna gäller
därför det resonemang, som förts om dessa.
Hvad rörelsen beträffar behöfver man söka ett objektivt
korrelat både därtill, att en bestämd rörelse öfverhufvud inträder och till
att den försiggår på just det sätt, som den gör. Det blir lönlöst
att söka en blott subjektiv grund till den öfverväldigande mängd
olika rörelser den yttre världen faktiskt företer. Skulle man
härvid laborera uteslutande med jaget utan att kräfva någon medhjälp
af objektiva faktorer finge man förutsätta, att detta antingen är ett
fullkomligt grund- och regellöst fungerande subjekt för
rörelseföreställningar —• hvilka i sin ordning alltid äro mycket komplexa —
eller ock en monad, som aktualiserar sitt virtuella innehåll på
ett motsvarande obegripligt sätt. Att det förra alternativet
våldför sig på alla normala kunskapsprinciper är väl obestridligt, men
det gör i själfva värket äfven den monadologiska teorien. Ty dels
är den bygd på den falska förutsättningen att intet transsubjektivt
kan bestämma jagets (monadens) lif, dels behöfver äfven monaden
en objektiv princip för innehållets såväl närvaro (i monaden), som
dettas aktualitet i hvarje särskildt fall. Men vare sig man fattar
denna princip som en skapande gud — såsom Leibniz gör,
åtminstone då han uttrycker sig exoteriskt, — eller som en evigt
immanent, evigt sig realiserande ideell och teleologisk ordning, så blir
problemet lika otillfredställande behandladt. Ty en dylik gud är
och förblir ingenting annat än en naiv antropomorfism, och
appellerandet till vissa evigt existerande idéförhållanden lider af en
ohållbar platonism, där den svaga punkten framträder icke minst i den
omständigheten, att idéer äro mänskliga konstruktioner — således
äfven de af ett visst antropomorfistiskt kynne —, hvilkas
hypostasering till öfvervärldsliga reella potenser endast återför sig till ett
viljans maktspråk. Hvad en idé innebär i bemärkelsen af ett af
medvetandet konstrueradt eller under mänsklighetens andliga evolution
utveckladt värdebegrepp (ideal) kunna vi godt förstå, men hvad en
rent objektiv idé är kunna vi endast genom att leka ett slags
intellektuell lek låtsas fatta. Fasthölle man, trots allt, att det dock
förhåller sig så, att de i erfarenheten gifna rörelserna endast äro sub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
