Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - A. Den yttre erfarenheten - 1. Ting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
diskretionsbegrepp, som framträder i föreställningen om en
mångfald rumligt anordnade ("lagrade") atomer och atomgrupper; än
vidare i och genom det begrepp om förändring, som tagit konkret
form i föreställningen rörelse; slutligen medels det
kausalitetsbegrepp, som så småningom inom sin sfär indragit de innehållsdigra
begreppen energi och mekaniskt arbete. Äfven andra specifikt
empiriska föreställningar skulle kunna uppräknas. Men alla dessa
naturbegrepp äro oupplösligt förknippade med och liksom uppbygda
af föreställningselement hämtade från den omedelbara yttre
erfarenheten. Denna eller en motsvarande begreppsbildning må nu, som
sagdt, ur metodologisk synpunkt vara fullt berättigad — berättigad
i samma mån naturens företeelser medels den låta sig förklaras, resp.
"enkelt beskrifvas" eller, kort sagdt, intellektuelt behärskas. Men
för kunskapsteorien blifva "brukbara förklaringar" (eller dylikt) af
värkligheten en sak, objektiv sarørørø^suppfattning en annan,
alldenstund sann uppfattning af värkligheten icke nödvändigt är det samma
som en mer eller mindre lyckad förklaring af dess företeelser.
Då nu förklaringsintresset alltjämt måste anses vara den empiriska
naturvetenskapens objektiva hufvudintresse, men detta icke
behöfver sammanfalla med det, som lefver i den rena sanningsidén, så
uppstår en divergens, hvilken låter naturvetenskap och filosofi gå
delvis skilda vägar. För naturvetenskapen få dess grundbegrepp
och hypoteser karaktären af hvad man betecknande kallat
utilitets-principer, för den egentliga filosofien blifva begreppen af en skärpt
objektivitet, nämligen sanna förnimmelser. Men däraf följer, att
de empiriska föreställningarna och hypoteserna i viss mening
undandraga sig kunskapsteoretisk objektivitetskritik. Ty man kan icke
rimligtvis vare sig fordra sanningsgiltighet af dem, ej häller
förevita dem bristande sådan, då de icke framträda med anspråket
att vara värkliga sanningstankar. Den moderna empiriska
naturalismens objektivitet blir af metodologisk giltighet — därmed är
saken principielt afgjord.
Hvad vi förstå med detta uttryck torde framgå af föregående
antydningar1. Företer den naturalistiska kriticismen ur ren
sanningsynpunkt en svaghet, så har den å andra sidan sin stora styrka
däri, att den faktiskt förmår att i betydande omfattning realisera
sitt ideal: naturföreteelsernas beskrifning och förklaring.
Kunskapslärans speciella uppgift i förhållande till de hithörande
naturvetenskapliga grundbegreppen inses i samband härmed. Den har
att analysera dem och angifva den egendomliga karaktären af
deras giltighet, men den kan ock undersöka den grad af kunskap-
1 Jfr för öfrigt Den empiriska naturuppfattningen, s. 33.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
