Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - A. Den yttre erfarenheten - 1. Ting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
lig objektivitet de äga, profvade med sanningsidéns måttstock. Med
en detaljerad kritik af det rent fenomenalistiska
uppfattningssättet ämna vi dock icke försöka oss. Gick gammal-naturalismen
för långt i sin dogmatism, så går ny-naturalismen, enligt vår
åsigt, för långt i sin nedsättning af det objektiva
kunskapsbegreppets betydelse. Redan erfarenheten själf tillåter icke att den
empiriska begrepps- och teoribildningen försiggår med obegränsad
konstruktiv frihet, ty ingen vetenskaplig sats kan bestå, som
befinner sig i strid med erfarenheten och dennas hänvisningar. Därtill
kommer att naturvetenskapen i alla händelser ur e n synpunkt måste
hålla fast vid den objektiva värkligheten såsom något mera än en
fenomenalistisk bild. Den kan nämligen omöjligen afstå från att
tänka sig den samma som en matematiskt bestämbar materia eller,
abstraktare uttryckt, som en storhet. Men icke som en blott
matematisk storhet, utan som en reell, såsom massa, kraft och energi.
Materien är uppmätbar, och detta bevisar att den är en storhet.
Att betvifla kunskapens objektivitet på denna punkt och i stället
kasta sig i armarna på en extrem fenomenalistisk idealism, leder
till kunskapsteoretisk paradoxi. Så hyperkritisk och antiobjektiv
behöfver dessbättre ingen vetenskap vara, icke ens filosofien.
Jämväl ur filosofisk synpunkt reducerar sig tinguppfattningen
ytterst till en kombinerad helhetsuppfattning, innehållande dels
definitivt sanna, dels problematiska bestämningar. Det obestridligt
sanna tillhör uppfattningen af det omedelbart gifna hos tinget, och
sann är denna uppfattning i samma mån den är exakt. Grunden
till denna objektivitet är angifven i det föregående. Den hithörande
problematiskheten vidare har sin hufvudkälla i den stora
svårigheten att framtränga till en adekvat uppfattning af värklighetens
väsen och detta väsens närmare bestämdhet. Just detta begrepp,
som kan sägas vara den objektiverade sanningsidén, är det
dominerande filosofiska (metafysiska) hufvudbegreppet. Vi föredraga
dock att i annat samband lemna en närmare redogörelse för den
filosofiska väsensproblematiskheten (jfr kap. XXII). Men det
omedelbart gifva — det vill här säga tinget — och det filosofiskt
transscendenta — nämligen väsendet — ligga för tanken, som man ser,
icke långt ifrån hvarandra. Man kan i själfva värket icke
filosofiskt tänka tinget utan att samtidigt ägna en bitanke åt väsendet.
Vissa formella bestämningar hafva i det föregående1 tillagts
den transscendenta realitet, hvarpå tinget hänvisar.
Ett absolut kontinuum kan denna icke gärna vara; tingens
rumliga differentiation (diskretion) och slutenhet inom sina egna
1 S. 377 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
