- Project Runeberg -  Kunskapslära /
446

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVI. Erfarenhetskategorierna - B. Den inre erfarenheten. Det individuella själslifvet och dess kategorier

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

446

Den kunskapsteoretiska objektivitetspröfningen af dessa
kategorier återstår nu. Vi förenkla uppgiften till den allmänna frågan
om den grad af sanning, som den inre erfarenheten öfverhufvud kan
anses besitta.

a. Först dock några ord om denna erfarenhets kunskapsorgan.
Det utgöres närmast af medvetandet i dess omedelbara uppfattning af
sitt innehåll (sitt förnimmande, kännande och viljande), inclusive dess
förmåga att fatta detta innehåll såsom en funktion af det
förnimmande subjektet själft. Man kan pointera hela detta förhållande
genom uttrycket ’introspektivt varseblifvande’. Det är ett faktum
att medvetandet icke blott omedelbart förnimmer det inre lifvets
data, utan ock kan hänföra dessa till sig själft som deras korrelata
subjekt. Introspektion blir för såvidt detsamma som empiriskt
själf-medvetande, och detta måste anses bilda psykologiens både
grundförutsättning och ursprungliga organ. Huru skulle man så fullvisst
kunna veta, att det öfverhufvad existerar ett förnimmande, känslor
och viljeyttringar samt ett inveckladt förhållande mellan dessa data,
om man icke omedelbart förnumme dem och därvid i någon mån
kunde uppmärksamma dem? De äro dock det vissaste af allt. Och
att jag icke allenast kan rätt och slätt förnimma (känna och vilja),
utan ock vara ’reflexivt’ medveten om, att jag så gör, är lika faktiskt.

På detta förhållande grundar sig det inre iakttagandet eller
introspektion i inskränkt bemärkelse. Helt visst är det icke alltid
omöjligt för medvetandet att på samma gång äga ett bestämdt innehåll
och iakttaga dettas närmare bestämdhet. Så sköra, flyktiga och
oåtkomliga äro icke alla psykiska bildningar och förlopp att de icke
tillåta någon introspektiv uppmärksamhet alls, ej häller är
medvetandet så kapacitetslöst att det aldrig på samma gång kan vara reelt
subjekt för sitt innehåll och sina funktioner samt iakttagare däraf.
Men visserligen är möjligheten af detta inre iakttagande inskränkt
inom skäligen snäfva gränser, om ock en betydande individuell
skilnad i förmågan af introspektion torde bestå. Dock är det icke endast
den utbildade fackpsykologen, som kan vara hemma i denna konst,
utan hvarje besinningsfull själfmedveten människa går faktiskt ideligen
in i sitt inre och aktgifver på dess växlande tillstånd. Därmed är
det inre iakttagandet konstateradt som en allmänmänsklig funktion
och ett allmänpsykologiskt kunskapsorgan, hvilket dock, som
framhållet, visst icke alltid kan användas. Hvem kan t. ex. vara
häftigt upprörd och samtidigt iakttaga sitt inre under ett dylikt
affek-tivt tillstånd?

Gränsen mellan den omedelbara uppfattningen af det inre
lifvets data och iakttagelsen af dessa — den senare närmar sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free