- Project Runeberg -  Kunskapslära /
476

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

476

löper i tidens bakåtriktning och utgör en de regressiva
förutsättningarnas relativitet. En mångfald, hvilken — på grund af sin
gränslöshet — aldrig kan sammanfattas till ett slutet helt, är
emellertid en tankeomöjlighet. Ett hvart moment eller hvarje del i en
dylik mångfald äger nämligen bestämdhet genom hvarje annan: A
äger bestämdhet genom B, B genom C, o. s. v. Då kan A icke
häller fullständigt fattas annat än genom B, B icke utan C, o. s. v.
Existerar det nu icke några yttersta och ej öfver sig hänvisande
delar, så kan tydligen ingen enda del fattas i sin fullständiga
bestämdhet. Men detta skulle objektive innebära, att ingen del ägde
fullständig bestämdhet. Kan dock icke själfva gränslösheten tillhöra
ett föremåls fullständiga determination ? På denna fråga kan
tänkandet icke svara jakande. Ty tanken att hvarje såsom ett slutet
belt tänkt inbegrepp dock icke är ett värkligt helt, utan ett blott
partielt inbegrepp eller ett relativt helt, måste med nödvändighet
successive drifva tanken öfver till den mera omfattande totaliteten
tills ett i ordets fulla bemärkelse allomfattande helt vunnits.
Detta måste då vara ett i och genom sig själft begränsadt, resp.
slutet helt. Först en sådan totalitet är i öfverensstämmelse med
idén om det obetingade, som i sin ordning utgör slutexpressionen
för den tillräckliga grundens tankeprincip. Den senare fordrar
ex-pressis verbis tillräckliga förutsättningar till allt betingadt, men
en dylik tillräcklighet kan ytterst endast det i sig obetingade
prestera. Det obetingade är emellertid det i motsvarande hänseende
icke-relativa, icke-öfversigvisande eller, positivt uttryckt, det inom
sig slutna och själfständiga hela. Det gränslöst delbara hänvisar
alltså på en substantiell värklighet äfven af den anledningen, att det
leder öfver till den ohållbara föreställningen om en gränslös
mångfald af koexisterande delar. För denna gränslöshet med ty
åtföljande relativitet har den substantiella värklighet, som måste
pone-ras, att sätta en oöfverstiglig gräns.

Det substantiella sätter således vissa tankegränser för oändlig
regress och mångfald. Man kan allmänt uttrycka detta förhållande
genom påståendet att tingen icke bilda en blott summa af diskreta
delar, utan ett växelbestämdt helt, på grund hvaraf den ena delen
hänvisar på den andra. Någon gräns för denna hänvisning
förekommer dock icke inom det gifna tingets eget område; där hänvisar
fastmer hvarje del utöfver sig själf. Men vissa yttersta
referenspunkter, resp. delar blifva dock af nöden, om någon uppfattningens
afslutning öfverhufvud skall kunna komma till stånd. Då nu en dylik
afslutning måste tillsträfvas, drifves man att ponera en icke
öfversigvi-sande värklighet. Denna är såsom sådan själfständig, resp. substantiell.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0492.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free