- Project Runeberg -  Kunskapslära /
478

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

478

mast ingenting annat än begreppet om en det osjälfständiga
uppbärande, i sig själfständig värklighet. Och det osjälfständiga i
förändringen består främst däri att den utgör en blott form, därtill
en form, hvilken företer sådana egendomligheter som förändringen.

Ren uppkomst är otänkbar, alldenstund den innebär
realisation eller skapelse ur intet med ty åtföljande frånvaro af hvarje reell
grund till aktuell existens. Att de olika faser en förändring företer
endast skulle innebära att ett tillstånd rätt och slätt aflöser ett
annat är ock otänkbart, emedan en sådan blott fenomenalistisk
succession skulle bilda en ren växling, hvilken, äfven den, ytterst
skulle leda till en creatio ex nihilo — en creatio continuata. En
fullständig tingens förgängelse och undergång slutligen vore
detsamma som ren förintelse. Men realiteten kan till sist hvarken tänkas
blifva till eller blifva till intet, utan endast förblifva, och den
skenbara rena uppkomst, växling och undergång, hvarom här är fråga,
återföra sig därför ytterst till en dylik förblifvande, uppkomst och
förgängelse ej underkastad och för såvidt substantiell värklighet.1

Härtill kommer ett mera empiriskt bevis för tanken om
realitetens höjdhet öfver uppkomst, växling och förintelse. Trots alla
förändringar består världen, och att dess realitet i grunden hvarken
formeras eller förminskas intygas af att dess massa på goda
grunder antages bilda en konstant storhet. (Satsen om materiens
oförstörbarhet).

Men äfven ur kausalitetens synpunkt hänvisar förändringen
på en substantiell värklighet. Ty orsaken till en förändring, hvi!
ken (nämligen orsaken) själf alltid är en förändring, kan icke i det
gränslösa förutsätta en orsak. En dylik orsaksserie skulle
representera en motsvarande gränslös relativitet. Men inom en
rela-tionsföljd af detta slag skulle en fullt tillräcklig grund till
hvilken som hälst förändring aldrig kunna tänkas. Endast en
obetingad, resp. själfständig och för såvidt substantiell realitet kan erbjuda
tanken det slutfäste den här behöfver. Häraf följer emellertid icke
att den substantiella värkligheten själf skall vara höjd öfver allt hvad
förändring heter, hvarigenom den för öfrigt skulle komma att sakna
hvarje kausal makt. Men den måste vara föränderlig-kausal pà
det specifikt substantiella sätt, som innebär en yttersta gräns för
kausalitetens tendens (i vår föreställning) till gränslös regressiv
relativitet. Huru detta skall kunna tänkas är emellertid en fråga för
sig och visserligen en invecklad sådan. (Preliminärt må följande anfö-

1 Jfr Kants sätt att uppvisa samma sak, K. d. r. V., S. 172 ff.: "Der
Grundsatz der Beharrlichkeit der Substanz". Substans är dock enligt honom ett blott
begrepp, ingen objektiv realitet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free