Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
den emellertid, dock icke från immanent, utan från en så att säga
i andra potens transscendent ståndpunkt. Det substantiella är först
och främst transscendent i förhållande till erfarenhetsvärlden.
Tänker man sig nu vidare en utom all värklighet, d. v. s. utom den
transscendenta och fenomenella världen, liggande ståndpunkt, så
framstår substansen såsom absolut i den bokstafliga meningen, att
den icke är förbunden med någon annan realitet. Ty jämte
substansen existerar intet substantielt; den kan då ej häller stå i några
utom-substantiella relationer. Den blir oändlig (o-ändlig) i den
meningen att den icke är bestämd, begränsad och relativerad af någon
annan realitet. Det enda som ur denna hypertransscendenta
synpunkt möjligen skulle kunna sägas koexistera med värkligheten vore
intet, men den relation, detta innebär, är egentligen af immanent
ursprung, alldenstund intet ej är något annat än en af ett
medvetande tänkt relation: icke-vara.
Positiva uttryck för substansens själfexistens äro, att den
är ursprunglig, evigt tillvarande, höjd öfver uppkomst o. s. v.
Substansens ursprunglighet innebär frigjordhet från all genetisk
relation; att spörja efter substansens ursprung vore att fråga efter
ett ursprung till det, som icke har något sådant — frågan är i
sig motsägande. Substansen är utan att hafva blifvit. Den
tillstädjer endast en enda i tempusform: presens. Men detta presens
utgör en evighet; substansen är från evighet och till evighet. Hvad
innebär detta egentligen? Att substansen på samma gång
konserverar sig i och genomlöper all den tid, som ett i tidens form
förnimmande medvetande öfverhufvud mäktar föreställa sig.
Substansen trotsar med glans ’tidens tand’. Tiden har icke gifvit
upphof åt substansen, utan antingen är — ur objektiv synpunkt —
tiden en substansens dimension och ursprunglig liksom denna själf
eller ock är — ur subjektiv synpunkt — tiden en funktion af
substansen, hvarvid den senare gifvit upphof åt tiden,
nämligen i och med att ett i tidens form förnimmande medvetande
blifvit aktuelt. I hvilket fall som hälst är substansen en öfver all
uppkomst höjd värklighet.
Vi lemna därhän, huruvida man kan härleda nästa
grundbestämning ur begreppet själfexistens; egenskapen enkelhet må i hvarje
fall framhållas som substansens tredje attribut, bildande det
transscendenta tankekomplementet till de gifna tingens delbarhet — jfr
s. 474. Enkelheten uttrycker en ny hufvudsida hos substansen.
Dennas samtliga formalbestämningar äro icke af alldeles samma
art. Attributen grund och själfexistens markera att den
substantiella värkligen är fenomenets förutsättning samt en öfver genetisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
