- Project Runeberg -  Kunskapslära /
484

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

484

bestämdhet höjd ratio sufficiens, men då man tillägger substansen
predikatet enkelhet angifver detta huru den är beskaffad med hänsyn
till sin inre konstitution. Både att-och Äwrwbestämningarna äro
formella attribut, men de senare äro något mera konkreta såsom
utmärkande ett på bestämdt sätt konstitueradt vara.

Substansens enkelhet framgår ur tanken att endast det enkla
förmår sätta en objektiv gräns för delbarheten, hvilken senare icke är
en sådan egenskap hos tingen, som tänkandet kan låta stå outjämnad.
Visar delbarheten tendens att fortgå in infinitum grundlägger den
nämligen en antinomi, som först kan häfvas genom antagandet, att
(skenbart) obegränsad delbarhet är en egenskap endast hos de gifna tingen,
men icke hos den substantiella värklighet, som betingar dessa. Intet
gifvet ting är odelbart. Vore emellertid delbarheten en universell
värklighetsegenskap, så blefve en motsvarande gränslös relativitet
följden. Hvarje delningssnitt skulle komma att medföra minst tvänne
diskreta delar, af hvilka det delade föremålet vore sammansatt.
Men vore värkligheten uppdelbar på slikt sätt ända in infinitum,
så skulle aldrig något obetingadt kunna tänkas. Realiteten, som
då komme att konstituera en gränslös regressiv relativitet, blefve
aldrig uppfattbar som ett värkligt helt, utan endast som en del eller
ett fragment af ett ständigt vidareledande sammanhang. Men
delen hänvisar ovilkorligen på det hela och beror af detta just
genom sitt sammanhang därmed. Delen äger ingen full själfexistens;
den existerar, åtminstone i något hänseende, genom annat, nämligen
genom det hela, af hvilket den får bestämdhet. Ett helt blir i
sin ordning icke ett sannskyldigt helt, om det icke poneras som
en inom sig sluten totalitet. Och det, som sluter totaliteten, blir
här just det enkla. På samma gång det så gör, sätter det gräns
för delbarheten. Alltså: om det delbara tenderar till delbarhet
in infinitum, så uppstår faran att värkligheten icke blir tänkbar
annorlunda än som en del; en blott del kan den dock icke vara,
alldenstund en sådan ett ipso är en del af ett helt; värkligheten
måste ytterst konstituera ett helt; men endast det enkla kan
sätta den absoluta gräns, som här förhindrar det hela att
ständigt råka ut för ödet att bli en blott del eller ett blott
par-tielt helt.

Måste det alltså antagas att substansen är enkel, så innebär detta
närmast en fordran att den till själfva sin grundbeskaffenhet är af
en absolut ouppdelbar och för såvidt oföränderlig konstitution.
Enkelhet blir liktydig med reell ouppdelbarhet. Sådan substansens
konstitution är, sådan har den då ock evigt varit: dess konstitution,
resp. enkelheten är en ursprunglig realitetsbestämning, hvarför frå-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:12:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free