Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
dylik ordning är ett lika nödvändigt antagande som det är
nödvändigt för tänkandet att applicera identitetslagen på värkligheten.
Så, som substansen antingen i alla afseenden oföränderligt är —
man tage som exempel den boströmska filosofiens idésystem — eller
så, som den i något hänseende förändrar sig — t. ex. med hänsyn
till sin konfigurationsordning —, så måste den konstant vara, resp.
variera. Eller, för att använda mekaniska uttryck, om substansen
är af stabil och stationär natur, så måste den oföränderligt bibehålla
denna ordning, och är den af labil och variabel beskaffenhet, så måste
den lika oföränderligt bibehålla denna. I förra fallet består en evig
relationskonstans, i senare försiggår ett evigt relationsombyte. Saken
är nämligen den, att det substantiella alltjämt måste vara sådant
det en gång är, det må utgöras af ett oföränderligt helt eller ett
helt af förändringar. Kunde substansen byta om sin evigt immanenta
natur, vore den icke den substantiella realiteten. Den värklighet,
som komme substansen att undergå förändring, blefve då den
sannskyldiga substansen, och så undan för undan tills den öfver all
genetisk bestämdhet absolut höjda realiteten vore nådd (tänkt). Den
senare är då oföränderligt sådan den af evighet eller ursprungligen
är, d. v. s. den är af en absolut konstant lagbundenhet.
Identitetsprincipens användning på substansbegreppet fordrar denna entydiga
bestämdhet. Vidare är att framhålla, att ingenting hindrar, att
äfven det, som förändrar sig, är oföränderligt. Naturligtvis kan det
icke vara oföränderligt i just det hänseende, i hvilket det förändrar
sig, men själfva förändringen kan försiggå på ett oföränderligt sätt
eller, som sagdt, vara lagbunden. Om det då förhåller sig så, att
den substantiella värkligheten är inbegripen i förändring, kan
substansen icke desto mindre sägas vara af en inre oföränderlighet, om
denna förändring försiggår på ett konstant sätt. Och det måste
den enligt det föregående göra. Antag, att värkligheten utgöres
af ett helt af substantiella enheter (substanselement) i variabla
relationer; då måste denna förändring äfven antagas försiggå på
ett evigt konstant sätt. Och den är för såvidt, trots den förändring,
som tillhör den, af absolut oföränderlig bestämdhet.
Substansen är enligt det föregående oföränderlig i en tvåfaldig
bemärkelse: den är af oupphäfbar permanens samt af en lika
oupp-häfbar identitet. Om den emellertid på samma gång — om ock ej
i samma hänseende — är af en viss föränderlighet, så måste man
fråga efter hvad som egentligen förändras. Utredningen af detta
problem faller dock under en annan kategori — jfr
kausalitetskategorien. Här må helt kort svaras: den substantiella
värklighetens inre anordning, resp. tillstånd kan förändras. Men här visar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
