- Project Runeberg -  Kunskapslära /
490

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

490

sig den mänskliga kunskapsförmågans begränsning. Äfven den
kraftigaste fantasi torde ej lyckas uppfinna mer än tvänne
hufvudsäte på hvilka en förändring kan försiggå. Och dessa äro af så
empiriskt ursprung som möjligt, ty det blir till sist den yttre och
den inre erfarenheten, som förhjälper medvetandet till de båda
tankarna, att en förändring kan vara antingen en konfigurationsföränåring
eller en funktions förändring. Med den förra förstå vi en ändring i
ett af delar konstitueradt systems anordning; med den senare den
variabilitet, som det konkreta mänskliga jaget företer: dess lif i
mångfalden af psykiska funktioner och tillstånd. Substansens
förändring eller, exakt uttryckt, den förändring, hvari den
substantiella värkligheten är indragen, måste tänkas i analogi med en eller
båda af dessa typer. Antingen utgöres då förändringen inom den
substantiella världen af något slags ändring af relationer, hvilken till
sist skematiserar sig under bilden af en Zä^eändring
(ställningsändring), eller ock blir den något slags inre funktionsväxling, där
substansen röjer sin aktualitet i sådana ’modi’ eller yttringar, till
hvilka jagets förnimmelser, känslor och viljeakter erbjuda ett
motstycke eller, rättare, utgöra förebilden1. I hvilket fall som hälst
reducerar sig det egentligt oföränderliga hos substansen till det
förut sagda: upphöjdhet öfver uppkomst och förintelse samt konstans
i sättet att, om vi så få uttrycka oss, realisera sin realitet, d.
v. s. sig själf. Den förändring å andra sidan, hvari substansen
möjligen är indragen, är att återföra till vare sig en förändring af
den anordning, som dess konstituenter i ett visst ögonblick
formera, eller till en ändring af det funktionella innehåll, hvars
enhetliga grund substansen är, eller till båda dessa former.

Men ännu en punkt behöfver att beröras i detta sammanhang.

Vi tänka härvid på ett förhållande, som kan anses uttrycka
ett nytt, låt vara negativt, attribut hos substansen: den är höjd
öfver graduell bestämdhet eller gradlös. Redan förut är detta
framhållet2. Det har emellertid strax ofvan påståtts, att substansen,
denna må vara en enda eller bilda ett inbegrepp af substanser, kan
vara indragen i funktionsväxling. Huru är detta möjligt utan att
den samtidigt kommer att vara till i högre och lägre grader af
aktualitet? Och om så sker, om, med andra ord, substansens
aktualitet växlar, huru kan den då vara gradlös?

1 Att föreställa sig att den substantiella värkligheten är variabel på något tredje
(fjärde,... n:te) sätt kan således anses motsvara uppgiften att föreställa sig ett mer
än 3-dimensionelt rum.

2 S. 487.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free