Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
andra föremål. När nu ett ting förändras så afskäres icke sambandet
med det hela, hvari det ingår som integrerande beståndsdel. Men
att en viss kontinuitet alltjämt bevaras och att ett sig förändrande
föremål bestämmes till och i sin förändring af ett annat (ett antecedens)
innebär just ett kausalitetsförhållande, visserligen fattadt ur helt
allmän synpunkt. Kausaliteten kan då icke suspenderas utan att
det sammanhang upphäfves, som existerar därigenom att tingen
stå i relation till och bestämma hvarandra. Kausaliteten är med
andra ord ett specialfall af föremålens allmänna växelbestämdhet; den
är denna senare sådan den framträder då tingen förändras, hvarvid
realsammanhanget alltså tager formen af ett kausalitetsförhållande.
Att uppsöka orsaker till inträdda förändringar blir i enlighet härmed
att spörja efter och fastställa det realsammanhang och den
kontinuitet, som måste antagas tillhöra värkligheten betraktad särskildt ur
förändringens synpunkt och såsom en process. Ett upphäfvande af
orsakssammanhanget innebure då ock ett godtyckligt upphäfvande på
en viss punkt af kontinuiteten i världen. Härmed är äfven antydt
att all kausalitet så till vida är af yttre beskaffenhet som den utgör
ett förhållande mellan i någon mån motsatta led.
Däremot kan kausaliteten näppeligen härledas uteslutande ur
den logiska identitetslagen1. Ty kausalitetstankens kärnpunkt
utgöres af begreppet om ett beroendeförhållande mellan bestämda
led i ett motsvarande skeende, men detta beroendemoment ingår
icke i identitetsprincipen såsom sådan. Den senare är så
ytterligt abstrakt och generell, att den endast innehåller tanken, att
A i egenskap af ett bestämdt något är, resp. måste vara just A,
eller just som A är, och icke något annat eller på något annat sätt.
Identitet är försåvidt "Dieselbigkeit". Därför: om kausaliteten är,
så måste den vara, som den är, men identitetsprincipen innehåller
i och för sig ingen fordran på kausalitetsförhållandets själfva
tillvaro. Detta innebär därför ett pius utöfver den blotta identiteten.
Likväl är identitetsprincipen icke utan betydelse för
kausalitetsbegreppet, ty den uppfordrar till ett alltmer konsekvent
genomtänkande af det rent logiska innehåll nämda begrepp äger. Därvid
visar det sig dock, att kausalitetstanken mera bestämmer
identiteten än omvändt. Identiteten determineras nämligen af
kausaliteten till en kausalitetsbestämd identitet, d. v. s. den utpräglas
till kausal identitet. Och sedan så skett kan visserligen kausalitet
betraktas som ett specialfall af identitet. Men i och för sig ut-
1 Biehl, Kritic., II, I, S. 245—246, 253. Kkoman, Vor Naturerkjendelse, S.
262 ff. Jfr de kritiska invändningarna i Wundts Logik, I, S. 571, 612, samt Sigwarts
II, S. 172.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
