Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
säger identitetsprincipen icke att det öfverhufvud skall existera
något sådant som förändring och orsakssammanhang i världen,
hvarför kausaliteten icke utan rest låter sig upplösas i identitet.
Därför är det visserligen sant, att intet annat eller mera kan komma
till aktualitet i värkan än det, som är predetermineradt i
systemet af orsaker eller kausala förutsättningar öfverhufvud. Och för
såvidt är äfven värkan redan förut i detta system, och densammas
aktuella framträdande innebär endast ett förvärkligande af
systemets fulla identitetsbestämdhet. Men just denna kausala
identitet tillhör icke (och är för såvidt ej häller genom) identiteten i och
för sig, utan genom kausaliteten själf. Det är icke emedan tanken
om ett annat eller ett mer eller mindre i värkan än det, som
systemet af kausala realförutsättningar tillstödjer, skulle strida emot
identitetsprincipen, som framhållna predeterminationsförhållande kan
och måste tänkas, utan emedan det fordras af den tillräckliga
grundens princip och sammanhangets logiska lagar öfverhufvud. Den
bekanta satsen " causa æquat effectum", som kan anses gifva uttryck åt
detta likhetsförhållande, har därför icke sitt logiska stöd i
identitetsprincipen, utan i principium rationis sufficientis 1. Liksom den senare
innehåller något nytt i förhållande till den förra fattad i sin
abstrakta allmänhet, så innehåller då äfven kausalitetsbegreppet något
utöfver identitetsbegreppet. Men sedan identiteten en gång
utvidgats så, att den äfven omfattar hvad vi kallat kausal identitet,
eller "löpande identitet" 2, kunna orsak och värkan visserligen
fattas som reciproka moment eller led i ett och samma identiska
hela, i hvilket då värkan är predeterminerad så, som ofvan
framhållits. Ur denna synpunkt är värkan det realiserade hela sedt
ur den kausala identitetens synpunkt. Och vill man beteckna detta
allmänna förhållande, att värkan, i enlighet med sammanhangets
logiska lagar, icke kan innehålla något annat eller mera än det, som
är predetermineradt i systemet af kausala förutsättningar, såsom
ett ekvivalensförhållande, så blir ekvivalens i, som sagdt, denna
allmänna bemärkelse — man kunde kalla den kausalitetens logiska
ekvivalens — ett förhållande, som tillkommer all kausalitet3 och
1 Sigwart, Logik, II, S. 172, yttrar med rätta: "Der Satz J. E. Mayers Causa
æquat eflectum drückt keine Identität aus. Bewegung und Wärme sind ihm nicht
identisch, sondern nur, und zwar zunächst bloss hinsichtlich ihrer Wirkungsfähigkeit,
vergleichbar."
2 Kromans uttryck ibid, S. 270, 288.
3 Jfr i samband härmed Riehl, Kritic., II, I, S. 239: "ein Grund, der zureicht,
darf weder mehr noch weniger enthalten, als zur Begründung erforderlich ist, d. h.
Grund und Folge müssen sich von dem bestimmten Gesichtspunct der Begründung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
