- Project Runeberg -  Kunskapslära /
539

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

539

förlopp äga åtminstone ett afgjordt undantag. Men orsak är
nämda kraft strängt taget icke.

Först och främst kan fastslås att fenomenet återför sig till ett
växelförhållande. Vid all attraktion är det icke en kraft, som
värkar, utan en växelvärkan som råder. Månen drager icke mindre
jorden, än denna månen. Men saken är vidare helt enkelt —
eller, om man så vill, helt underbart — den, att båda falla mot
hvarandra. Och detta allmänna fallande eller denna inbördesrörelse
behöfver icke tänkas förutsätta någon orsak alls, utan kan vara en
rätt och slätt ursprunglig egenskap hos materiens delar, just den
egenskap, som man är så benägen att så att säga kausalisera eller
förvandla till ett slags substantiell kraft, hvarvid man binder den vid
ett eller annat föremål och kallar den gravitationskraft. Denna
är dock ingen egentlig kraft, utan endast ett uttryck för en
permanent och allmän materiens egenskap: dess delars ständiga
fallande mot hvarandra. Det är då så långt ifrån att kraften är orsak
till gravitationen och kroppars fall att detta lagbundna fallande, resp.
gravitationen är orsak (kunskapsgrund) till kraftbegreppet. Här
bortgår alltså det egentliga orsaksbegreppet. Den i höjden
uppkastade stenen faller då ej till jorden emedan den senare med sin
attraktionskraft som orsak "drager" stenen nedåt, utan emedan alla
kroppar falla mot hvarandra, så faller äfven stenen, ett "specialfall"
i dubbel bemärkelse. Kraften blir här således egentligen ett
uttryck för en egenskap eller, närmare, ett lagbundet
växelförhållande, hvilket senare just genom sin lagbundenhet kan möjliggöra
ett ytterligare bestämmande af ’kraften’, t. ex. densammas
likasättande med massan gånger accelerationen 1. xitt kroppar
öfverhufvud falla eller röra sig mot hvarandra behöfver däremot själft
icke tänkas hafva någon orsak. Detta förhållande kan, som sagdt,
vara ett ursprungligt den materiella värklighetens attribut.

Däremot måste man naturligtvis förutsätta en orsak till den
bestämda höjd, t. ex. tio meter, hvarifrån en kropp faller. Till den
omständigheten, att kroppen intager detta läge kan
"attraktionskraften" omöjligen vara orsak. Det finnes ingen dylik
10-meters-attraktionskraft. Orsaken är fastmer att kroppen på ett eller annat
sätt upplyfts eller förflyttats till just nämda afstånd och läge i
förhållande till jordytan. Och denna orsak (distanseringen) innebär ju
ett skeende. Man kan då visserligen icke med rätta påstå att
orsaken till att en sten faller till jorden är, att den distanserats2 från

1 Auerbach, Grundbegriffe, S. 75.

2 Jag har uttryckt mig på detta icke egentliga sätt i min afh. Den empir.
naturuppf., s. 110.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free