Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
värkan. Med dessa observanda blir förhållandet dock endast
uppdeladt i vissa abstrakta faktorer, men icke uppklaradt med
hänsyn till sin så att säga innersta mekanism. I stället för värkan
har trädt växelvärkan, hvilket dock icke är ett klarare förhållande
än den blotta värkan. Orsak och värkan stå emot hvarandra som
diskreta led; på samma gång sammanhänga de på det intimaste
som led i ett beroendeförhållande. Frågan huru detta beroende ytterst
är beskaffadt är emellertid ett spörsmål, som markerar en gräns för
vår kunskapsförmåga. Alltigenom innehållslöst behöfver dock icke
den mekaniska värksamhetens begrepp blifva. Men tänkandet får
här nöja sig med abstraktioner. Närmast ställer sig saken så: då
en kropp stöter till en annan innebär detta skeende en viss
förändring af den senares existensbetingelser; mot denna förändring
reagerar den påvärkade kroppen genom att själf förändras; men
jämväl den påvärkande kroppen kommer genom sammanstötandet
under förändrade vilkor; äfven den förändras då, hvilket är det
enda vetbara uttrycket för den återvårkan den rönt från den
påvärkade kroppen; värkan och återvärkan motsvara hvarandra med
hänsyn till storleken; med hänsyn till riktningen äro de hvarandra
motsatta. Jfr för öfrigt s. 529-—-530.
Jämväl dragkraftens natur döljer sig i dunklet. Om man
med en lina drager i land en båt, så äro orsaken och
värkan påtagliga, men själfva beskaffenheten af den kraft, hvilken
förbinder den dragandes arm, den fastgjorda linan och båten själf
till ett enda sammanhängande helt och möjliggör effektens
förvärk-ligande, hvilken är väl denna? En viss mängd disponibel muskelkraft
värkar öfver på det antydda systemet, och detta i sin ordning antages
sammanhållas af "molekylarattraktion". Var i förra fallet repulsionen
det mysteriösa, så är det nu attraktionen, som insvepes i mörker.
Man förmår icke angifva huru den ena molekylen fasthåller den
andra, och själfva de använda uttrycken blifva därför i grunden
tomma; därför blifva de dock ej alldeles betydelselösa ord för den
iakttagna effekten. Fenomenet reducerar sig för oss därtill, att
molekylerna ligga lagrade intill hvarandra och att det intermolekylära
sammanhanget endast genom en bestämd kraftinvärkan kan
upphäfvas. Men huru detta inre sammanhang, som förbinder systemet
till ett stabilt helt, effektueras, därom är ingen närmare kännedom
att vinna. Och frångår man hela detta det sedvanliga
betraktelsesättet — som laborerar med afståndskrafter — och i stället uppfattar
attraktionen som ett rörelseförlopp (en inbördesrörelse mellan
materiens olika delar), så försvinner visst icke därmed allt dunkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
