Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 4. Helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
ligheten såsom ett enda helt. Denna tendens till universelt-extensiv
fortgång har närmast sin grund i tanken att hvarje ändligt föremål
just såsom ändligt utgör ett blott fragment eller partielt helt af
värkligheten i dess fullständiga omfattning. Och delen hänvisar
med nödvändighet på detta fullständiga hela. Därför kan
världsbetraktelsen icke utan godtycklig ensidighet, stanna vid de
särskilda föremålen och relationerna. Men det finnes äfven en mera
principiell anledning till en dylik universell helhetsuppfattning.
Tänkandet kan nämligen icke undgå att konstruera begreppet
helhet, då det applicerar idén om det obetingade på värkligheten.
Det hela i sin strängt egentliga betydelse är det positiva
uttrycket för denna idé, hvilken själf, tagen efter bokstafven, är af en
viss negativ anstrykning. Samma idé besjälar flere andra
hithörande begrepp: det oändliga, det oinskränkta, det absoluta m. fl.
Sitt på samma gång enkla och expressiva uttryck få dock dessa
gränsbegrepp i /W/tefeföreställningen, förutsatt att den konsekvent
utbildas och vidgas till idén om ett allomfattande, resp. inom sig
slutet helt.
Tanken om det obetingade är ett specialfall af den tillräckliga
grundens tankelag. Den senare förutsätter en uppfattning af
motsatsen mellan betingadt och något, som betingar. Insigten att
något är betingadt bildar alltså ett prius, fordrande sin särskilda
förundersökning. Om därvid uppdagas att ett föremål är af betingad
natur, inställer sig i kraft af den nämda tankelagen krafvet på
en betingande grund, hvilken utfyller det betingades brist på
själfexistens och bär upp dess osjälfständighet. Därigenom grundlägges
ock ett värklighetens sammanhang, hvilket kommer denna att
framstå som ett mer eller mindre omfattande helt.
Att det betingade för tanken kräfver sin grund beror ytterst på att
det röjer sig såsom beroende af annat. De betingade är icke
något, hvilket i och genom sig själft framträder såsom betingadt,
utan först genom sitt sammanhang med annat framstår så. Det
betingade är således det relativa. Häraf inses ock, att all
uppfattning af det betingade och relativa förutsätter en viss
helhetsuppfattning. På frågan: hur vet man att något är betingadt?
måste därför svaras: alltid när medvetandet antager att något är
betingadt, sker detta, emedan en mer eller mindre extensiv
helhetsuppfattning föresväfvar detsamma. Det skjuter då in det betingade
föremålet eller förhållandet såsom led i ett mera omfattande helt.
Så framgår t. ex. föreställningen om sinnevärldens betingade natur ur
tanken om dess sammanhang med medvetandet; föreställningen om
det mänskliga medvetandets betingade bestämdhet härflyter ur tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>