Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 4. Helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
ken om dess samband med den transsubjektiva realiteten, o. s. v.
Men visserligen befinner sig denna positiva sammanhangs- och
helhetsuppfattning liksom i kontakt med en viss negativ grundtanke,
nämligen den, att det rena intet ej kan vara grund till någon som
hälst Yealitet. Där ett föremål ter sig som betingadt framgår alltså
den motsvarande uppfattningen ur det tankehela, som bildas å ena
sidan af föreställningen om ett sammanhang mellan det
uppmärksammade föremålet och annan realitet samt å andra af tanken att "ex
nihilo nihil fit". Denna är följaktligen metoden för upptäckandet
af det betingade. Och om något är betingadt, kräfver tanken i
omedelbart samband med denna upptäckt ovilkorligen en
betingande grund.
Utmärkande för världen sedd ur immanent synpunkt är nu,
att den bland annat företer ett skådespel af indefinita regressiva
betingningsserier. Det ena föremålet hänvisar på det andra, hvarje
skeende på ett närmast förutgående, detta på ett annat föregående
o. s. v. i indefinit regress. Men just därigenom grundlägges en
tankens fortgång till alltmer extensiv omfattning, och den frågan
inställer sig till sist, om världen i sin allomfattning utgör ett
dylikt indefinit eller ett slutet helt.
Idén om det obetingade fordrar, som antydt, att värkligheten
ytterst på ett eller annat sätt, om ock ej i hvarje afseende,
konstituerar en sluten totalitet. Denna idé är i sin ordning ingenting
armat än ett uttryck för det kraf på själfexistens, resp.
själfständighet, som tanken till sist måste ställa på värkligheten. Den
tillräckliga grundens lag fordrar grunder till allt betingadt, och det
senare blir begripligt endast genom att uppfattas i sammanhang
med sina grunder. Men tanken kan icke tillåta att denna
regress till grunderna blir gränslös, alldenstund en irrationell rest
då skulle kvarstå, nämligen motsägelsen att det som är betingadt
dock icke äger sin fullt tillräckliga grund. Frånvaron af en sådan
skulle därtill påtrycka värkligheten ett drag af genomgående
relativitet. Men att det, som är betingadt och relativt, skulle bestå,
trots att det icke äger tillräckliga grunder, är något principielt
obegripligt. Det är relativiteten upphöjd till digniteten af
själfexistens — en uppenbar motsägelse. Eller annorlunda uttryckt: om
det icke finnes någon obetingad och för tanken icke öfversigvisande
realitet, så är värkligheten äfven i sina yttersta tänkbara
förutsättningar relativ; men är den af en dylik beskaffenhet, så blir det
ofattligt, huru den alls kan existera, då det relativa enligt själfva
sin grundbetydelse icke kan existera i och genom sig själft. Därför
kan det med skäl påstås att idéns om det obetingade objektiva gil-
Vannérus, Kunskapslära. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
