- Project Runeberg -  Kunskapslära /
562

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 4. Helhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

562

tighet utgör en förutsättning för värklighetens begriplighet i ett
visst hänseende, nämligen det, som sammanfaller med dess
rela-tivitetsbestämdhet. Och själf är nämda idé bestämbar som en
följdtanke af den tillräckliga grundens lag. Det obetingade är
ingenting annat än en slutexpression eller, om man så vill, det
absoluta uttrycket för den konsekvent genomförda tanken i den
tillräckiga grundens princip. Endast det obetingade blir ytterst
en fullt tillräcklig grund; det är, i och för sig, själfständig grund
och, i förhållande till annat, dettas yttersta fundament.

Ett uttryck för det obetingade blir i sin ordning idén om
värkligheten såsom ett enda allomfattande och inom sig slutet helt.
Ty det är själfklart, att om värkligheten på ett eller annat sätt
utgör en obetingad totalitet, så hänvisar den i motsvarande
hänseende icke utöfver sig, utan dess obetingade bestämdhet blir
liktydig med en afslutande gräns, som å ena sidan sluter realiteten
inom sig till ett enda så att säga samladt helt och å andra markerar
linien i förhållande till det realitetslösa intet. Tänkandet fordrar
ytterst att värkligheten bildar en dylik helhet. Och betydelsen af
detta positivt oändliga hela är dels, att det till sist befriar tanken
från att ideligen gå vidare från relationsled till relationsled — såsom
den måste inom ändligheternas värld — och vidare, att ett dylikt
helt, just i egenskap af det obetingade, utgör det fundament, som
uppbär det relativa och fyller ut dettas brist på själfexistens. Något
i och genom sig själft existerande och sig själft uppbärande måste då
ytterst förutsättas, och detta själfexisterande är just det obetingade
hela.

Det senare har äfven åtskilliga andra konstitutiva
bestämningar, bland hvilka tränne må noteras: fullständighet bestämdhet,
slutenhet inom sig själft samt inre anordning. Hvad särskildt denna
anordning beträffar, så återför den sig till den mångfald det hela
omfattar. En totalitet inbegriper omfång, men det som ryr^mes inom
omfågsgränsen måste äfven vara till på något visst sätt eller äga
en viss anordning. Denna kan nu visserligen tänkas skifta mellan
en, i alla händelser skenbart, regellös kaotiskhet och strängt
genomförd systematiskhet, men utan all ’struktur’ kan mångfaldsinnehållet
icke existera, då ingenting kan antagas vara ett den rena
tillfällighetens värk. Den inre anordningen är för öfrigt den fullständiga
bestämdheten sedd liksom inifrån, afslutenheten samma bestämdhet
sedd utifrån.

Angående såväl dessa bestämningar som frågan om och i hvilka
hänseenden universum utgör ett afslutadt helt hänvisa vi till vår af-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free