- Project Runeberg -  Kunskapslära /
567

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 4. Helhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

567

— naturalistiskt uttryckt — röra sig mot hvarandra i enlighet med
bestämda lagar. Denna gravitationsrörelse är ett uttryck för deras
inbördes sammanhang. Men i och med att rörelseföreställningen
insläppes i världsbegreppet blir ingen bild af universum tjänligare än
den energetiska, enligt hvilken det framstår som en totalitet af
rörelse- och lägebestämda substanser. Den, som kunde följa hvarje
substanselement i hvarje dess rörelse, läge och sammanhang med
hvarje annat, besutte en idealt fulländad världskunskap.

Så mycket om universum sedt ur helhetskategoriens
synpunkt. Härvid har emellertid intet hänsyn tagits till själslifvets
och det andliga lifvets öfverhufvud faktum, ej häller till det
förhållandet, att den gifna yttre värkligheten innehåller vissa
subjektivitetsbestämningar (tingkvaliteterna), och slutligen ej till "väsendet"
världen. —

Hvad är egentligen denna helhetsidé? Hvilken
sanningsgiltighet besitter den? Och dess systematiska ort?

Den är en spekulativ, men logiskt nödvändig konstruktion.
Utan idén om ett på samma gång allomfattande och inom sig slutet
helt skulle tänkandet genomgående komma att röra sig inom det
ändligas och relativas sfär. Men endast godtycket kan afgränsa det
ändliga till ett tillfälligt helt, liksom äfven endast det kan inom
relativitetens område häjda regressen från det betingade till de
betingande grunderna. Det ändliga fordrar extensitet i uppfattningen
såsom ett komplement till hvarje särskild ändlighetsbetraktelse;
det relativa kräfver lika oundgängligt regressivitet af tänkandet.
Men extensiteten blir aldrig frigjord från godtycklig begränsning
förr än den vidgats till allomfattning, och regressen måste af
motsvarande anledning fortgå till bestämda yttersta förutsättningar.
Att realiteten värkligen är liksom inringad och sammanfattad inom
ett icke öfversigledande helts begränsningslinier kan dock
naturligtvis aldrig fullt garanteras. Tanken om värkligheten såsom ett
helt med sluten allomfattning blir då egentligen ett uttryck för en
spekulativ idé, som är absolut overifierbar.

Ty hvilka gränser erfarenheten än möjliggjorde, så skulle de
aldrig kunna upphöjas till digniteten af de absolut yttersta
exten-siva och regressiva världsgränserna. Endast att sådana måste
uppdragas kan tänkandet statuera; de äro för såvidt tankenödvändiga.
Men så spekulativ är denna nödvändighet att den, applicerad på
värkligheten, blir af blott problematisk giltighet. Tanken om
värkligheten som ett obetingadt och inom sig slutet helt kan därför icke
äga någon annan giltighet än den, hvilken den äger i egenskap af
en dylik spekulativ idé. Förståndet måste uppfatta det ändliga som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0583.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free