Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XX. Empirisk totaluppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
vilja eller individuelt förnuft, utan ock öfverindividuelt (generelt)
sådant. Vill man ur denna synpunkt — eller emedan tillvaron
faktiskt innehåller förnuftiga väsen och en dessa öfvergripande
förnuftig samhälls- och kulturordning — betrakta värkligheten såsom
förnuftig, så är intet att invända mot ett dylikt betraktelsesätt, utan
bör detta fastmer med all makt häfdas1. Utan att själf hafva sitt
ursprung i ett (absolut) förnuft leder världsprocessen till en
utveckling af olika former af förnuft2. Denna tanke innehålleringen
motsägelse. Men visserligen måste förnuftet under sådana förhållanden
antagas till möjligheten tillhöra värkligheten ursprungliga
bestämdhet och just därför kommer det till utveckling och aktualitet med
samma nödvändighet som hvarje annat innehåll i världen, där allt
är predetermineradt i systemet af sina förutsättningar.
Betraktelsen har emellertid hittills varit rent teoretisk.
Intelligensen och tänkandet bilda dock endast en abstrakt sida hos den
individuella personligheten i dess fulla helhet. Och lika litet som det
ligger någon motsägelse i tanken att en i och för sig icke
förnuftig, resp. öfverförnuftig världsordning bringar sitt potentiella
förnuftsinnehåll till aktualitet, lika litet aprioriskt omöjligt är det att
individernas känsla och vilja kunna reagera mot den rent teoretiska
intelligensuppfattningen af tingen och det blott och bart
sanningssökande förståndets resultat. Här kan endast erfarenheten afgöra.
Intelligensen har intresse af den objektiva sanningen i och för sig, ty
denna utgör den vetenskapliga värksamhetens yttersta regulativ
och mål. Och kan sanningen icke förvärkligas i sin adekvata form
har förståndet intresse af dess ställföreträdande kunskapsuttryck (s.
401). Känslan och viljan däremot eller, fylligare uttryckt, det af känsla
och vilja burna individuella lifvet har icke något intresse af att
sitta infogadt som ett intermediärt och rätt och slätt transitoriskt
led i en med all nödvändighetens brutalitet försiggående
världsprocess, hvilken i och för sig hvarken är god eller ond. Hvad
personligheten ytterst vill och bör tillsträfva har kunskapsläran dock
ingen anledning att söka afgöra. Visst är att det personliga lifvet
i sin konkreta helhet är något vida mera sammansatt än att
det låter sig identifieras med blott och bar intelligens och teoretisk
värksamhet. Så obestridligt det är att den senare är en bland de
många former af värksamhet, som vårt lif företer, så visst är det
därför att den kan komma att tagas i tjänst af och ställas i sub-
1 Se förf:s skrift Lara och lif, s. 16.
2 Jfr Hegels yttrande om det absoluta i Phänomenologie des Geistes (1882),
S. 6: "Es ist von dem Absoluten zu sagen, dass es wesentlich Resultat, das es erst
am Ende das ist, was es in Wahrheit ist".
Vannérus, Kunskapslära. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
