Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
kandet vågar icke, med tanke på medvetandets genomgående
»In-sich-sein» eller slutenhet inom sin egen subjektivitetsfär, antaga någon
annan kunskapens objektivitet än den, som det själft möjligen kan lyckas
uppvisa. Den kunskapens allmänna objektivitet, som för de empiriska
vetenskaperna utgör ett presumeradt faktum, förvandlar sig alltså för filosofien
till ett svårlöst problem. Erkännas måste dock att äfven de empiriska
vetenskaperna omsider och icke minst i våra dagar blifvit så
genomsyrade af kunskapsteoretisk kriticism, att denna börjar ingå i nära nog
allt hvad vetenskap heter. Likväl kan med skäl påstås, att de empiriska
vetenskaperna öfvervägande sysselsätta sig med objektiva fakta samt deras
utredning medels iakttagelse och ett omedelbart användande af tänkandets
lagar och kategorier på värklighetens innehåll. Särskiljandet mellan de
empiriska och filosofiska kunskapssystemen medels de gamla kantiska
slagorden »dogmatism» och »kriticism» kan därför alltjämt anses innehålla en
kärna af giltighet.
Nu kan man emellertid vidare fästa sig vid det hufvudsäte, som å
hvardera sidan bestämmer undersökningen och fastslå, att de empiriska
vetenskaperna ytterst åsyfta att förklara värkligheten, under det filosofien
vill komma i besittning af sanningen därom. Filosofien är för såvidt den
konservativa vetenskapen, hvilken icke öfverändakastat sanningsidén, utan så
binder själfva sin existens vid denna, att den står eller faller med densamma.
Uppenbart är att förklaring och sanning icke äro identiska begrepp.
Förklaring kan innehålla sanning, och sanning förklaring, men all förklaring
är icke sanning, och hvarje sanning innehåller icke nödvändigt en
förklaring. Själfva krafven på förklaring och sanning torde dock vara lika
starka ocli outrotliga. Det ligger något af grepp bakåt i en förklaring.
Det förklaringsbehöfvande föremålet eller förloppet tvingar tanken till en
regress till vissa grunder, hvilka då äro de sökta förklaringsgrunderna.
Och detta behof af förklaring är oundertryckligt hos en intelligens sådan som
den mänskliga, hvilken alltid uppfattar diskursivt och partielt och just
därigenom tvingas att öfvergå från de betingade och ofullständiga delarna till
det mera omfattande sammanhang, i hvilket, såsom med skäl förutsattes, de
sökta förklaringsgrunderna äro att finna. Sanningen däremot representerar
en art parallelism. Å ena sidan står sanningsföremålet, å andra den
föreställning eller det begrepp, som innehåller sanningen om detta. Har
för-klaringsbehofvet sitt egentliga ursprung i den tillräckliga grundens lag
till-lämpad på det betingade i den yttre och inre världen, kan sanningskrafvet
anses hafva sin rot i den motsats mellan objekt och subjekt eller realitet
och uppfattning, hvilken så genomgående bestämmer vår kunskapsförmåga.
Realiteten måste förr eller senare framstå som en objektiv norm, som
kräfver efterföljelse. Det allmänna vetenskapliga uttrycket för denna
underkastelse under normens makt är arbetet på kunskap om värkligheten, och
den till full adekvathet utbildade kunskapen är just sanningen.
Både de empiriska vetenskaperna med sitt förklaringsintresse
och filosofien med sanningsintresset som högsta regulativ äro
därför nödvändiga. Men en skilnad blir det dock mellan empiri och
filosofi, och denna framträder ännu mera, om man ser saken från
kunskapens objektiva sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
