Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
i ett enda substantielt urväsens själfrealisation och utveckling. Det
teoretiska felet hos denna teori är att den har en oemotståndlig
tendens att slå öfver först i fantasimystik och agnosticism1 och sedan
i naturalism. Det oändliga framstår till sist som en panteistisk
natura naturans, där det blir allt svårare att tillerkänna den
absoluta enheten en principiell särställning, enär äfven denna är
under-stäld en evig världsordning, hvarför slutligen endast de abstrakta
uttrycken och den religiösa underströmmen bilda det
idealistiska elementet, under det tankegången uppbäres af oundvikligt
naturalistiska analogier. Den teoretiska idealismen förgör sig alltså
själf, och tanken om värkligheten som en nödvändighetsbestämd
världsordning, uppburen af en totalitet af substantiella enheter,
kvarstår som den hållbaraste metafysiken, om ock äfven den har
sina brister.
Denna världsordning kan för öfrigt helt visst tydas idealistiskt
— detta är vårt andra tillägg. Och därigenom blir ett annat
filosofiskt system, som här bör åtminstone omnämnas, nämligen det
he-gelska, af största intresse, ty detta är just till sin innersta kärna en
dylik ur höga och så att säga encyklopediskt omfattande synpunkter
företagen tolkning och symbolik af världsprocessen såsom en
förnuftets utvecklingsprocess. Man höre hur Hegel tänkte sig denna.
„Das Absolute oder die logische Idee existiert zuerst als ein System
vorweltlicher Begriffe, steigt sodann in die unbewusste Sphäre der
Natur hinab, erwacht im Menschen zum Selbstbewusstsein,
realisiert ihren Inhalt in sozialen Institutionen, um endlich in Kunst,
Religion und Wissenschaft bereichert und vollendet in sich
zurückzukehren, d. h. eine höhere Absolutheit, als die des Anfangs war,
zu erlangen". "Die Natur ist weder dem Geiste koordiniert, noch
ein blosses Mittel desselben, sondern eine Durchgangsstufe in der
Entwickelung des Absoluten, nämlich die Idee in ihrem Anderssein.
Der Geist selbt ist es, der Natur wird, um wirklicher, bewusster
Geist zu werden; ehe das Absolute Natur wurde, war es schon
Geist, zwar nicht für sich, aber doch an sich, es war Idee
oder Vernunft"2. Se där en dramatisk utvecklingsidealism, hvilken
likt en strålkastare sprider ett momentant ljus öfver
världsprocessen i dess helhet och ur hvars spekulativa, i bärkraftiga termer
inlagda tankar, äfven våra dagars nyktrare evolutionism kan uttaga
ett betydelsefullt innehåll. Men denna är ingen det substantiella
oändliga väsendets idealism, utan en den eviga, lagbundna
processens. " Das Absolute ist Process, alles Wirkliche Darstellung dieses
1 Jfr Lotzes ofvan cit. arbete kap. 4: Von der Schöpfung.
2 Falckenberg, Geschichte d. neueren Philosophie, S. 405, 406.
Vannérus, Kunakaps]ära. 41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
