Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Monism och pluralism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
substansernas i regeln förutsatta likartenhet förklaras. »Die essentielle
Gleichartigkeit der vielen Principiell fügt zu den n Wundern der n
Substanzen noch das (n + 1):ste Wunder hinzu: wenn die Substanzen
sämtlich Aseität haben, wie kommen sie dann dazu gleichartig zu sein? (ibid.
528). H. mönstrar slutl. (S. 529 ff.) ett antal metafys.-monist.
lösningsförsök. Mångfalden utgöres enligt honom af »individuelle Einschränkungen
des absoluten Subjektes, sofern es auf diese gliedliche Theilfunktionen
bezogen gedacht wird» (ibid. 532). Det existerar eg. »eine einzige,
einheitliche, allumfassende Weltsubstanz» (ibid. 533). »Der substantielle
Monismus ist die einzig mögliche Gestalt aller bis zu Ende gedachten
philosophischen Systeme» (ibid. 533). Men »die Eine Substanz muss vieleinig
in sich sein, um aus sich herausgehen, um die todte Starrheit der ewigen
Subsistenz überwinden zu können» (536). Den absoluta substansens
värk-samhet är af ideal-real natur, en enhet af »das Logische und der Wille»
(538). Substansen har i enlighet härmed två attribut (ibid.). »Die
Thätig-keit ist zugleich dasjenige, wodurch das Wesen aus sich heraustritt» (539—
540). Äfven orsakssammanhanget i den substantiella värkligheten
förutsätter, enl. H., liksom enl. Lotze, »ein vermittelndes Dritte», som själft måste
vara en substans, den enda och ena samt egentligt absoluta substansen, i
förh. till hvilken de ändliga substanserna (»pseudosubstanserna») äro »Theile
oder Abspaltungen». »Aus der intersubstantiellen transeunten Kausalität
wird dann eine intrasubstantielle, metaphysich immanente Kausalität...
innerhalb desselben Subjekts und derselben Substanz» (ibid. 416—420). Jfr ock
Hartmanns utredning i Z. f. Phil., Bd 108, S. 220: Einheit und Vielheit.
Riehl, Kritic., II: Th. 2, S. 94 (historik), 110-111. Volkelt, Erf. u.
Denk., S. 503. V. anser att »die Apriorität des Denkens auf einen
teleologischen Monismus hinweist». Wundt, System, S. 395 ff. Wartenberg,
Probl. d. Wirk., S. 249 ff. »Der Zusammenschluss der Substanzen zur
Einheit des Seienden, ihre Beziehungen aufeinander, ihr Für-einander-sein
also ihr transeuntes Wirken erscheint uns als ein Ding der
Unmöglichkeit» (250), om »eine gemeinschaftliche Quelle» (252) icke förutsattes.
Denna bestämmes af W. soin »ein überweltliches Seinsprinzip» (253), »ein
metakosmisches Seinsprinzip» (254) och uppfattas till sist som »eine
intelligente und wollende Persönlichkeit, welche Zwecke denkend konzipiert
und dieselben durch ihr schöpferisches Wollen ins Dasein setzt» (255).
Dürr, Grenzen, S. 130 ff. Höffding, Religionsfilosofi, S. 23 ff., Filos.
Probl.. S. 60 ff.
Vårt svar å den ofvan formulerade frågan måste blifva, att
monismen, i den där angifna bemärkelsen, är teoretiskt värdelös,
enär det icke finnes någon tvingande anledning att antaga, att det
betingade betingas af ett enda obetingadt väsen och emedan,
äfven om man lyckades demonstrera monismens allmänna
nödvändighet, intet närmare kunde vetas om den uppvisade absoluta
enhetsprincipens väsen.
Alla försök att vinna kunskap om det transscendenta måste
hafva sin utgångspunkt i erfarenheten. Denna hänvisar som vi
veta dels på medvetandet, dels på en transsubjektiv värklighet.
lcke-jaget differentierar sig i sin ordning i en mångfald af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
