Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Monism och pluralism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
’väsen’ — vi kunna i alla händelser här benämna dem så.
Medvetandet är ock tvifvelsutan en framträdelseform för ett reeltenhetligt
subjekt och kan följaktligen anses representera ett låt vara obekant
väsen. Men icke-jaget är endast en generalrubrik, som måste
anses beteckna en flerhet af transscendenta, likaledes obekanta väsen.
Den metafysiska uppfattningen leder alltså närmast öfver i
pluralism, något som i själfva värket erkänts at så godt som alla, hvilka
framstält ett metafysiskt system.
Skall nu emellertid pluralismen i sin ordning gå öfver i sträng
monism — hvarvid det pluralistiska uppfattningssättet får
karaktären af en blott preliminär ståndpunkt —, så måste monismen
just hos pluralismen uppvisa någon lucka eller brist, hvilken
kräfver att korrigeras genom den monistiska grundtanken. Men hvar
upptäcka en dylik korrekturbehöflig punkt?
Det pluralistiska systemets fundamentalbestämningar äro
existens (värklighet) samt den diskretion, hvilken följer af de många
elementens individualitet. Existensen behöfver dock icke antagas
vara en betingad sådan, utan kan ur genetisk synpunkt mycket
väl poneras vara ett obetingadt, resp. ursprungligt eller "evigt
gifvet" realförhållande. Alltså erfordras ingen monistisk enhet, i
kraft af och genom hvilken de pluralistiska elementen skulle hafva
själfva sin reella tillvaro. Monismen själf erkänner, att ett väsen
kan vara obetingadt a tergo; hvarför skulle då icke äfven många
— ur samma genetiska synpunkt — kunna antagas vara obetingade?
Man svarar kanske: emedan med mångfald relativitet inträder.
Detta är sant, men ingen genetisk relativitet behöfver anses
inträda om väsendena, som sagdt, poneras såsom ursprungligt
tillvarande, d. v. s. höjda öfver allt hvad uppkomst heter, ett redan
inom den äldsta grekiska filosolien sedvanligt antagande. Att
väsendena öfverhufvud äro utgör då, om man så vill, ett absolut
mysterium — ty hvarför icke lika gerna ett evigt intet? —, men
fullt ut lika outgrundligt är att monismens enda och ena absoluta
väsen existerar. Den inre relativitet vidare, som uppstår eller rättare
består i och med de många väsendena, kommer icke häller monismen
ifrån. Ty aldrig kan denna teori våga genomföra sin monism i den
radikala grad att endast ett enda dylikt, ett differenslöst oändligt
väsen, förutsättes1. Den s. k. ändligheten är dock det faktiskt gifna
och så kunskapsteoretiskt oupphäfbar att ett definitivt förnekande
af densamma endast kunde betraktas som en misslyckad paradox.
Men redan i och med den så för monismen uppkommande motsat-
’ Eleatismen utgör endast en skenbar gensaga liäremot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
