Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Monism och pluralism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
sen mellan ’den ändliga värkligheten’ och det oändliga väsendet,
uppstår ju relativitet här lika väl som inom det pluralistiska
systemet. Det absoluta kan därför aldrig antagas vara så att säga
absolut absolut. Endast med hänsyn till sin genetiska bestämdhet kan
värkligheten vara absolut, men detta kan en inom sig sluten,
ursprunglig totalitet vara lika väl som ett enda väsen.
Dock, huru kan en mångfald af väsen, hvilka icke emanera ur
en enda grund, äga något inre sammanhang, ett realsammanhang?
Det har ponerats att det pluralistiska systemet är af en viss
diskret konstitution eller ’struktur’. Därmed har dock icke påståtts
att hvarje särskildt enkelväsen är en absolut isolerad enhet.
Mångfalden måste tänkas, emedan den faktiskt gifna mångfalden af objekt och
subjekt icke gerna kan antagas vara en funktion af ett enda
mång-faldslöst väsen. Diskretionen följer nu med mångfalden, ty hvarje
mångfaldsled måste äga sin individualitet, hvarigenom den
differen-tiation grundlägges, som gör hvarje element till en relativt singulär
enhet. Men äfven ett visst sammanhang måste antagas. (S. 605).
Redan den omständigheten att väsendena samexistera innebär ett
sådant. Genom sin reella samexistens ingå de nämligen såsom
integrerande delar i den totalitet, hvilken är identisk med
värkligheten i dess helhet. Sedan kan sammanhang här icke behöfva anses
innebära något mera, än att väsendena äga bestämdhet genom
hvarandra och att detta allsammanhang är ett ursprungligt
realförhål-lande. Två fall äro härvid tänkbara. Antingen utgör
mångfaldsinbegreppet ett oföränderligt system eller ock en med hänsyn till
sin inre anordning föränderlig totalitet. I förra fallet blir den
ömsesidiga bestämdheten af rent existentiell natur, och det kan icke
inses att väsendena måste uppfylla några speciella vilkor för att
koexistera på det antydda sättet. De behöfva icke ens vara lika
till sin art, utan äro de heterogena, så kunna de likväl sambestå
och evigt förblifva så som de af evighet äro. Här behöfves
följaktligen intet särskildt sammanhangsstiftande monistiskt urväsen af
det enkla skälet, att det icke finnes något annat samband mellan
mångfaldsleden än det existentiella, som sammanfaller med
deras koexistens. En dylik evighetsordning är emellertid ingenting
annat än en fantasiens konstruktion. Vi måste nämligen antaga
att väsendena äro underkastade något slags förändring ocli att
världsordningen utgör en skeendets ordning eller en process.
Men därmed rycker frågan om sammanhanget väsendena
emellan liksom upp i ett mera inveckladt läge. Ett (enkelt)
väsens förändring kan icke antagas vara ett värk af väsendet själf.
Kunde så ske, skulle man i grunden icke behöfva antaga något när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
