Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
I anslutning till den förutsatta olikheten mellan empirisk och
filosofisk transscendensuppfattning kan först framhållas att den
empiriska uppfattningen strängt taget icke motsvarar det
kunskapsideal, hvilket ytterst måste betraktas som det högsta och
definitiva, nämligen den adekvata sanningens. Anledningen må vara
hvilken som hälst till att de empiriska teorierna icke innehålla
och ej häller göra anspråk på att innehålla adekvat
väsenskunskap, detta negativa förhållande framstår dock till sist som en
brist i det empiriska systemet. Ty det ligger ytterst i kunskapens
begrepp att vara ett sant förnimmande, och afprutandet på
kunskapens stränga sanning och ersättandet af denna med det empiriska
kunskapsbegreppet måste därför betraktas som ett slags
framtvun-gen nödfallsåtgärd, ett ändrande af vetenskapens ursprungliga
signaler inför vissa mötande svårigheter. Om man emellertid invänder:
hvarför skall man öfverhufvud eftersträfva något sådant som
sanning och ej nöja sig med mindre, så är svaret lätt att gifva, så
länge man rör sig inom erfarenhetens område. Här blir den i sista
instansen afgörande grunden att lifvet själft kräfver sanning såsom
en förutsättning för att kunna lefvas. Det måste nämligen tagas
hänsyn till värkligheten sådan den är, men ett dylikt
hänsynstagande innebär just sanning. En godtycklig inkonsekvens vore det
sedan att inskränka sanningskrafvet till den gifna värkligheten
område och söka förvärkliga det endast här. Därför blir detta krafs
genomgående och universella uppfyllelse en oeftergiflig uppgift, så
mycket mer som korrelationen: subjekt (kunskapsförmåga) och
objekt (sanningsföremål) är grundad i själfva det mänskliga
medvetandets natur. Men man kan äfven framhålla att sanningen förser
kunskapsvärksamheten med en entydig norm så som ingen annan
regulativ idé. Ty sanningen är endast en, under det förklaringen,
hvilken ju framstår som uttrycket för de empiriska teoriernas
hufvud-uppgift, kan försiggå på flere olika sätt. Det må nu vara, att full
och ren sanning näppeligen kan vinnas inom det transscendenta
området; den universella sanningstWw kan dock omöjligen slopas.
Men ut från dennas synpunkt röjer sig den första brist hos den
empi-risk-transscendenta kunskapen, hvilken vi kunna angifva som dess
objektiva begränsning, hvilken alltså det är dess gräns i förhållande till
den transscendenta objektiviteten. Otvetydigare framträder måhända
innebörden häraf, om vi beteckna denna begränsning som nämda
kunskapsforms inadekvathet i förhållande till den stränga sanningsidén.
Nu kunde det dock, trots att den empiriska teorien icke
principiell eftersträfvar en strängt adekvat sannings-, resp.
väsensuppfatt-ning, vara möjligt att den likväl innehölle sanning i egentlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
