Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
erbara eller så att säga permanenta hypoteser. Att hypotesen
trots sin stora vetenskapliga betydelse betecknar en kunskapens
gräns inses däraf, att den till sist utgör ett tankeantagande,
hvilket icke besitter den afgjorda entydighet, som utesluter hvarje
tvifvel på dess giltighet, att en hypotes ofta sambestår med en
konkurrerande annan, att, slutligen, den faktiska utgångsgrundval,
hvari all hypotesbildning måste äga sitt reella fäste, icke sällan är
så ur kunskaplig synpunkt bristfällig och otillfredsställande1, att
det är vanskligt att uppställa något hållbart antagande alls rörande
det förklaringsbehöfvande fenomenets grunder och genetiska natur.
Hypotesen framgår ur tvänne hufvudkällor: ett inom något
erfarenhetsområde mötande deklarandum samt tänkandets mer eller mindre
lyckosamma bemödande att uppfinna möjliga förklaringsgrunder
till detsamma. Ju mer omfattande och otvetydigt det nämda
erfarenhetsmaterial är, som utgör hypotesbildningens reella
förutsättning, ju mera medbestämmande och necessiterande blir
erfarenheten själf vid hypotesens konstruktion. På en eller annan punkt
förslår dock icke erfarenheten; då måste tänkandet söka reda sig
på egen hand. Men nu insmyger sig just den problematisket, som
gör att hypotesen kommer att innebära en kunskapsgräns.
Tänkandet rör sig inom detta intellektuelt motsträfviga område närmast
liksom i mörkret; å andra sidan är det just tänkandet som skall skingra
detta genom att på ett eller annat sätt slå fram hypotesens gnista.
Men mera än en möjlighet att det värkligen förhåller sig på det
sätt, som hypotesen angifver, är det dock icke. Här är just den
hypotetiska problematiskhetens sjuka punkt. Tänkandet är visst icke
så träffsäkert, att det i och för sig alltid kan gripa den rätta
förklaringsgrunden, hvarom mängden af uppstälda och sedan vrakade
hypoteser inom nära nog alla vetenskapliga områden bär vittnesbörd.
Anledningen till dessa hypotetiska misstag kunna vara många. Så frestas
fantasien starkt att spela in på hvarje område, som undandrager sig
erfarenhetens omedelbara kontroll, och själfva det deklarandum,
hvilket i hvarje särskildt fall utgör hypotesens anledning och utgångspunkt,
gifver, som antydt, stundom alltför obestämda fingervisningar åt
tänkandet, då detta skall bilda hypotesen. Och af rent egen makt kan
tänkandet icke komma utöfver de helt abstrakta möjligheternas sfär.
Vissa hypoteser kunna emellertid verifieras. Det är godt
och väl, men stundom är verifikation alls icke möjlig, och där
sådan kan förekomma är den ej sällan möjlig endast till en viss
grad. En i egentligaste mening verifierbar hypotes är, som bekant
en sådan, där den antagna förklaringsgrunden kan inringas inom
1 Jfr Volkelts lärorika framställning härom i hans Erf. u. Denk., S. 393 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
