Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
förklaringsgrunden låter sig endast sällan följas i hela sin
fullständighet; oftast kommer därför problematisketen att kvarstå
oöfvervun-nen. Huru ogörligt visar det sig icke mången gång att verifiera
de hypoteser, som uppställas rörande gången af de vanligaste
tilldragelser, t. ex. föröfvandet af ett brott. Och de vetenskapliga
hypoteserna är det ofta helt och hållet omöjligt att omedelbart verifiera,
exempelvis den nyligen uppstälda elektronhypotesen. Indirekt
verifikation kan visserligen inträda. Därmed förstå vi en bekräftelse
genom indicier. Ett eller annat nytt erfarenhetsdatum tillstöter
och visar sig kunna naturligt och logiskt förbindas med det antagna
sammanhanget mellan deklarandum och den uppstälda hypotesen.
Den verifikation, den senare då erhåller, möjliggöres egentligen
därigenom, att det nya intyget uppfordrar till förnyad pröfning af
det uppstälda antagandet, och naturligtvis kan detta därvid liksom
härdas eller korrigeras både med hänsyn till stringens och fullständighet.
Där omedelbar observation icke alls kan försiggå, resp. så långt
den icke kan försiggå står problematiskheten emellertid kvar, och
detta medför bland annat att det transscendenta teorisystem, som
uppbär den empiriska uppfattningen, i stor omfattning kommer att
besväras af den hypotetiska problematiskhetens olägenhet. Själfva
det empiriska substansbegreppet är hypotetiskt1.
Problematiskheten utgör en skeptisk ingrediens i kunskapen.
Men denna innehåller äfven fullständigt agnostiska element, och dessa
framträda redan inom den empiriska vetenskapens område.
Så anser sig naturvetenskapen icke veta hvad materien är till
sitt väsen2. Och det finnes, såsom är att vänta, en mängd faktiska
gåtor, hvilka ännu icke erhållit sin lösning; när och huru har t. ex.
lifvet först uppstått eller framträdt på vår jord? Att detta
agnostiska innehåll till en viss grad är borteliminerbart intygar
vetenskapen själf genom sina ideligen skeende upptäckter och den
jämsides gående hypotesbildningen. Men ofta pläga därvid nya gåtor
träda i de gamlas ställe, och flere luckor i vårt empiriska vetande
finnas, hvilka utgöra lika många tecken på en permanent
agnosti-cism. Vi hafva ofvan framhållit väsensproblemet, och en speciell
undersökning af den här påpekade agnostiska begränsningen af
kunskapen skulle säkerligen kunna framdraga en stor mängd andra
fall. Bland annat är det psykofysiska området rikt på faktiska
gåtor.
1 S. 497 ff.
2 Jfr exempelvis E. Du Bois-Beymonds bekanta skrift Über die Grenzen des
Naturerkennens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
