- Project Runeberg -  Kunskapslära /
671

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXII. Om kunskapens gränser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

671

allt. 1 Nu förhåller det sig så, att väsendet — grundxäsendet —
faktiskt är obekant och skall så förblifva — ignorabimus. Ty det är icke
gifvet i någon erfarenhet, utan ligger fastmer till grund för all i
erfarenheten framträdande och gifven värklighet; vidare är vårt tänkande
icke så konstruktivt, att det af sig själft kan rekonstruera väsendet;
slutligen kunna ej häller några erfarenhetsbestämningar vara
adekvata väsensbestämningar. Men då blir den kunskap, som den
metafysiska väsensidén uppfordrar oss att söka, endast en
kunskap i idén, i realiteten däremot icke-kunskap. Väsendet måste
vara all annan värklighets yttersta reella subjekt, men hvad kan
poneras som en dylik "urrealitet" ? Säkerligen intet annat än det,
som kommer till uttryck i den abstrakta väsenskategorien. I
realiteten blir denna dock ingenting annat än ett kvalitativt
obestämbart X, hvilket just betecknar den metafysiska kunskapens reella
begränsning, dess agnosticism.

Tänkandet kan dock äga kunskap om väsendets
formalbestämningar utan att känna dess realbestämdhet; ingen motsägelse lurar
i detta förhållande. Visst är, att om man öfverhufvud laborerar med
tanken om en väsensvärklighet, så måste vissa formella attribut
tänkas tillkomma densamma. Tänkandet måste tillägga väsendet
åtminstone vissa ur själfva de normerande tankelagarna härflytande
bestämningar. Det kan dessutom frestas att utstyra det med
bestämningar, analoga med de allmänna åskådningsformerna rum, tid,
diskretion, rörelse etc. Om man utstyr den metafysisk-transscendenta
värkligheten med dessa senare, blir dock den så förvärfvade
kunskapen, så minimal den än är, afgjordt problematisk 2. Denna
problematiskhet är emellertid hvarken af den konstruktiva eller hypotetiska
natur, som utmärker den empiriska kunskapen, utan innebär en
sanningsproblematiskhet, d. v. s. en oafgjordhet med hänsyn till
adekvatheten. Beträffande däremot den antagna konformiteten mellan
objektiva realitetsformer och de logiska lagarna, så föreligger här
ett användningstvång. Nu kan visserligen invändas, att detta
subjektiva tvång är ett, under det tänkandets objektiva giltighet är
ett annat; mot den senare talar — anser man — det
obestridliga sakförhållandet, att ett mänskligt föreställningssätt, om än så
nödvändigt, dock i främsta rummet är ett mänskligt
föreställningssätt (och intet annat), hvilket kräfver särskilda bevis för att kunna
antagas dessutom vara ett uttryck för motsvarande objektiva för-

1 Jfr Boströms uttryck om själfmedvetandet: det är det absolut första (enklaste)
och substantiella i allt. Skrifter, D. 2, s. 239.

2 Jfr s. 556.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free