- Project Runeberg -  Kunskapslära /
678

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIII. Om det genetiska grundförhållandet mellan värkligheten och kunskapen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

678

lifsutveckling heter och icke minst det andliga lifvet. Den
mänskliga kunskapen är intet evigt fulländadt faktum, utan en
perfektibel funktion, ett inveckladt system i utveckling. Sitt högsta
normativa mått har kunskapsutvecklingen visserligen i
sanningsidén, men den senare utesluter icke nära nog periodiskt försiggående
variationer, i det idén än anses kunna åtminstone
approximativt förvärkligas, än åter betraktas som orealiserbar, hvarvid
dess utbyte mot andra kunskapsideal plägar påyrkas. Och
kunskaps- och sanningsidéerna hafva själfva så småningom utbildats,
ursprungligen sannolikt under trycket af nödvändigheten att taga
hänsyn till den objektiva värkligheten sådan denna är i sin
oupp-häfbara öfvermakt, sedan under det stigande medvetandet om att
kunskapen samt arbetet på dess vinnande och fulländning utgöra
relativa själfvärden och för såvidt integrerande moment i den
mänskliga personlighetens och kulturens öfverhufvud rationella utveckling.
Härtill kommer, att själfva de fysiologiska förutsättningarna för
kunskapen, sinnesapparaterna, närvsystemet och hjärnan, till sist
infläta den i det organiska lifvets i det hela evolutionsprocess.
Medvetandet, inclusive kunskapsmedvetandet, är en denna utvecklings
psykiska parallelfaktor. Ett stort problem blir därför, huru
medvetandets fundamentala och för såvidt aprioriska formbestämdhet under
den psykofysiska afpassning och det omgifningstryck, hvartill den
-na utveckling återför sig, utbildats. Ty att nämda bestämdhet
värkligen äger en så att säga evolutionär genesis, kan man näppeligen
undgå att förutsätta, om man öfverhufvud accepterar tanken om en
själslifvets psykofysiska inkapsling och ett dess genomgående
organiskfysiska beroende. Med medvetandets formbestämdhet förstå vi för
öfrigt hela den egendomliga organisation, i hvars former det lefver och
värkar, t. ex. dess diskursiva sätt att förnimma (omdömets funktion),
dess logiska bestämdhet af vissa s. k. tankelagar, dess omisskänneliga
åskådningsnatur, hvilken i så stor omfattning utmärker vårt
förnimmande, att en fix gräns för densamma omöjligen kan uppdragas.
Det må vara sant, att den transscendentala apperceptionen i sin
urform — eller allmännare angifvet: det psykiska hos det
psykofysiska substanselementet — icke är en utvecklingsprodukt, utan
fastmer grundförutsättningen för all psykisk utveckling. Men
detta urpsykiska måste anses vara utvecklingsbart, och att det
framträder i den specifika aktualitetsform det äger hos det
mänskliga jaget är just ett utvecklingsresultat af den allmänna organiska
och psykiska evolutionen. Denna tanke är vida bärkraftigare
än antagandet af en alltigenom oföränderlig aprioritetsbestämdhet
hos intelligensen. Äfven må det vara sant, att dessa frågor hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0694.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free