Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIII. Om det genetiska grundförhållandet mellan värkligheten och kunskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funktion. I och genom det objektiva förnimmandet liksom berör
sig visserligen subjektet med objektiviteten eller det värkliga; men
därvid är det icke så mycket fråga om, huru värkligheten betingar
kunskapen, som icke mera om att värkligheten kommer att
innehållas i medvetandet på det egendomliga sätt, som just kunskapen
möjliggör. Denna inom den egentliga kunskapsläran med rätta
predominerande subjektiva synpunkt är emellertid ett
förhållande, som på längden ej kan exklusivt fasthållas. Liksom
kunskapen i en mängd hänseenden redan ut från rent kunskapsteoretisk
ståndpunkt visar utöfver på den objektiva värkligheten såsom en
medbetingande faktor, så ter sig, då betraktelsen till sist vidgas till
en genetisk och utvecklingshistorisk vy, denna värklighet själf
såsom den bestämmande makten. Intelligensen kan med rätta
påstå: jag är kunskapens subjekt och egentliga innehafvare. Men
hela denna intelligens, och kunskapen med den, hvad är väl den
annat än en liten blommande ö i värklighetens oändliga ocean?
Såsom “kunskapsförmåga“ gör subjektet ett försök att gripa
värkligheten medels kunskapens fångarmar, ett försök, som ock
till en viss grad lyckas, men detta kunskapliga opererande mot
objektiviteten slutar ytterst med att värkligheten griper subjektet med
sin alldeles öfverväldigande makt. Ty omsider visar det sig, att
icke blott kunskapens innehåll, utan ock i väsentliga hänseenden
dess form beror af objektiviteten, och att det rent subjektiva,
sådant detta tydligast framträder i medvetandets aprioriska bestämdhet[1],
själft föga förmår, så mycket mindre som det i grunden utgör en blott
abstraktion. Men kan medvetandet icke gifva sig något innehåll och ej
ens själfständigt så att säga bringa sin kunskapsvärksamhet i gång —
liksom det ej häller i och för sig kan förläna förnimmelseinnehållet den
bestämda form det måste äga för att kunna innehålla exakt objektiv
kunskap —, så är det störtadt från den exklusiva subjektivitetens
piedestal och ej allenast understäldt objektivitens medbetingande makt,
utan ock indraget i dess universella process. Det är i själfva värket den
objektiva värkligheten själf, som lefver och manifesterar sig i
kunskapen. Medvetandet tänker, ja det är sant, men en djupare
sanning är, att det tänkes i medvetandet — värkligheten tänker i och
genom detsamma. Medvetandets egen aktiva makt kan visserligen
icke sättas lika med noll[2], men så omgärdadt är i stort sedt detta
själfvärksamhetens moment, att medvetandet, om det betraktas
mot den allomfattande värklighetens bakgrund, lika mycket ter sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
