Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIII. Om det genetiska grundförhållandet mellan värkligheten och kunskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
aktiggöras. Grundförutsättningen blir, att värkligheten själf, i sin
såväl omedelbart gifna som transscendenta omfattning, bildar ett
enda sammanhängande och för såvidt kontinuerligt helt, hvilket
icke lägger hinder i vägen för tankelagarnas (resp. tänkandets)
användning därpå. Värkligheten måste med andra ord vara sådan,
att den öfverhufvud kan göras till föremål för kunskaplig
förarbetning af det intellektuella värktyget tänkandet Mer än ett argument
talar ock för en dylik kongenialitet och öfverensstämmelse mellan
„Sein und Denken"1, nu senast den strax ofvan antydda
hypotesen om tänkandet såsom ett af objektiviteten själf medbetingadt
och af denna till (formell) öfverensstämmelse (med värkligheten)
ut-danadt funktionssystem.
Det är, såsom i det föregående flere gånger framhållits, våra
s. k. tankelagar, hvilka utgöra kunskapsvärksamhetens yttersta
normer. För att tankelagarna skola kunna vara dylika normativa
principer måste de vara med värkligheten själf i viss mening konforma lagar.
Men huru kunna de vara detta? Redan förut har denna fråga berörts3.
Nu vilja vi afgifva det ytterligare svaret, att där en dylik
öfverensstämmelse öfverhufvud behöfver förutsättas, så innebär
konformiteten, att den motsvarande tankelagens innehåll är medbetingadt
af objektiviteten, hvarför lagen utan allt för stor oegentlighet
kan betraktas som ett anpassningsresultat eller ett subjektivt uttryck
för eller ett i subjektet liksom inbildadt korrelat i anslutning till
vissa objektiva förhållanden. Där en egentlig motsvarighet
däremot icke existerar, så utgör tankelagen ett rent subjektivt
komplement, en tänkandets egen frambringelse, och på samma gång ett
värktyg, med hvars tillhjälp en eller annan bestämning tillägges
eller fråntages, d. v. s. poneras eller negeras om värkligheten. Vi
torde böra något närmare utveckla innebörden af dessa påståenden
genom att tillämpa dem på tankelagarna själfva.
Den fullständiga bestämdhetens lag är tvifvelsutan en af
objektiviteten själf medbetingad och så tillvida af denna i medvetandet
liksom insatt princip. Allt förnummet tänkes äga fullständig
bestämdhet, emedan hvarje förnummet föremål undantagslöst framträder
bestämdt på ett visst sätt eller såsom subjekt för vissa
bestämningar. Krafvet på fullständig bestämdhet blir då närmast ett uttryck
för den gifna värklighetens egen faktiska bestämdhet, ett
förhållande, som sedan generaliseras till en sanning, hvilken antages
1 S. 262 ff.
2 Ibid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
