Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIV. Genetiska motsatser - Aprioritet och aposterioritet. De aprioriska axiomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
vi för tydlighetens skull erinra om att särskildt tankelagarna
innehålla ett utprägladt aprioriskt element och för såvidt äro funktioner
af nämda apperception. Äfven är att märka att aprioriteten, ehuru
ursprunglig och primär i förhållande till kunskapen, hvilken
förutsätter den som en genetisk faktor, själf kan underställas en
genetisk betraktelse. En mera fullkomnad evolutionslära än den vi för
närvarande besitta skall måhända kunna i detalj uppvisa att den
är ett utvecklingsresultat. Själfva det urpsykiska, d. v. s. det
psykofysiska substanselementets psykiska bestämdhet, är visserligen ingen
utvecklingsprodukt, men måste naturligtvis tänkas som en
utvecklingsbar realitet. —
Den mänskliga ’kunskapsförmågan’ utgöres alltså ytterst af
den transscendentala apperceptionen. Denna är på samma gång
det transscendentala och aprioriska, dock så att aprioriteten ligger
liksom en grad djupare, i det den är apperceptionen i dess
funktionella själfbestämdhet, under det att det transscendentala är
samma aprioritet tänkt såsom det subjektiva grundelementet i den
aktuella mänskliga kunskapen. Den transscendentala
apperceptionen bildar alltså i dubbel bemärkelse "das Radicalvermögen aller
unserer Erkenntniss" (Kant).
Naturligtvis kan man uppfatta apperceptionen i olika grader af
abstrakthet och gifva motsvarande abstrakta formuleringar däraf, t. ex.
denna: apperceptionen är "die formale Synthesis"Ä andra sidan
måste en tendens göra sig gällande att återföra den till det
konkreta själslifvet i dess helhet, ty till sist kunna vi ej antaga annat
än att intelligensen och det kunskapssökande medvetandet tillhöra det
samma odelade hela, som just detta psykiska lif konstituerar. Inom
kunskapsläran blir dock den psykologiska synpunkten icke den
dominerande, utan tanken om apperceptionen och medvetandet såsom
enhet och subjekt för kunskapen samt den värksamhet, genom
hvilken denna förvärkligas. Och det minsta man kan tänka om
1 Om kunskapsförmågan såsom en ("ren") "syntetisk enhet": Kant, K. d. r. V., S.
114 ff. Lange, Gesch. d. Mater., XI, S. 418, Log. Stud., S. 135, 145. Cohen, se
Lind-heimei’8 Beiträge, S. 21, 29, 74. Paulsen, Einl., S. 422: intelligensen är "die
ein-genthümlichen Thätigkeiten, die man als Funktionen der Syntheais, Zusammenfassen
des Zerstreuten und Mannigfaltigen zur Einheit bezeichnen kann". Riehl, Kritic. II:
Th. 1, S. 77: "irgend ein Grad der einheitlichen Synthese ist dem Bewusstsein als
solchem wesentlich". "Selbst über die empirischen Unterbrechungen des Bewusstseins
durch Schlaf und Ohnmacht hinweg erstreckt sich noch die formale Synthesis seiner
Continuität" (ibid. 77—78). Jfr ibid. 234: "Mit Kant müssen wir die synthetische
Einheit des Bewusstseins für die oberste, formale Bedingung der Erfahrung erklären"
samt Th. 2, S. 41 ff, 163. Windelband, System d. Kategorien, S. 43. Scheleb,
Methode, S. 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
