- Project Runeberg -  Kunskapslära /
711

(1905) [MARC] Author: Allen Vannérus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIV. Genetiska motsatser - Aprioritet och aposterioritet. De aprioriska axiomen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

711

nan mening, nämligen i bemärkelsen af vissa yttersta matematiska
fundamentalssatser, men storhetsbegreppet är i och för sig lika litet
aprioriskt, som nämda satser äro exklusivt matematiska. De äro
lika mycket använd logik, nämligen "die Logik der Quantität"

Och liksom matematiken är en användning af logiken på
mångfalden af storheter, så äro de aprioriska axiomen öfverhufvud
användbara på den empiriskt gifna, värkligheten. Det är de
empiriska re al vetenskaperna, som därvid resultera, dessa, hvilkas
grundbegrepp äro exponerade i arbetets kunskapskritiska afdelning. Den
gifna värkligheten bildar det närmaste användningsfältet, som dock
öfverskrides i samma mån den vetenskapliga bearbetningen af
erfarenhetens fäkta fordrar transscendenta förutsättningar för dessas
begriplighet, t. ex. tanken (förutsättningen) om ett substantielt
underlag för naturföreteelserna. Vid denna transscendensprocedur få
axiomen, särskildt de logiska, betydelsen af yttersta formella normer
och hjälpmedel. Dock afgöra dessa icke i och för sig eller så att
säga suveränt saken, utan under ständigt hänsynstagande till och
liksom samarbete med den gifna värklighetens egna förhållanden,
hvilka alltså bilda den supplerande objektiva och reella normen. Men
under sådana omständigheter blir frågan om de aprioriska axiomens
objektiva giltighet ej svår att i hufvudsak besvara. Närmast äga de
giltighet lika långt som de faktiskt låta sig användas. Och att de
alls kunna äga någon användning beror främst på, att den gifna
värkligheten och den omedelbara erfarenhetskunskapen icke utgöra
reelt skilda motsatser, utan endast analytiskt och i abstraktionen
isärhållna sidor eller bestämningsstycken hos ett och samma i sig
odelade hela. Axiomen tvinga därför icke den gifna värkligheten
till öfverensstämmelse med sig, utan äro immanenta i det reella
hela, som bildas af nämda värklighet, resp. den omedelbara
uppfattningen däraf, ett helt, som är rätt och slätt gifvet. Axiomens
immanens i den gifna värkligheten är dock icke fullständigt
liktydig med deras logiska immanens eller deras immanens i
tänkandet. Såsom logiskt formulerade satser äga de nämligen ett pius af
konstruktiv exakthet och, om man så vill, fulländning, som ingen
blott erfarenhet kan förläna dem. Men detta hindrar icke, att de
äfven äga ett slags erfarenhetsform, t. ex. identitetssatsen i den
oföränderlighet, som ett föremål kan förete. Jag lånar här Wundts
ord, som uttrycka samma tankegång på följande träffande sätt.
"Alle [axiomatischen] Sätze beruhen auf dem thatsächlich in der

1 Liebmann, Ged. und Thats., Bd 1, s. 39. Wundt ger uttryck åt samma
tanke genom påståendet: "alle matematischen Axiome sind Anwendungen der
logischen auf die ... Mannigfaltigkeits- und Grössenbegriffe". Logik, Bd I, s. 561.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 11 00:20:09 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kunskap/0727.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free