Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIV. Genetiska motsatser - Rationalism, empirism och kriticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
716
Som en syntes af rationalism och empirism kan kriticismen
betraktas. Den är äfven den naturligaste åsigten, hvilken låter så
väl subjektets värksamhet, som det objektivt gifna materialet
komma till oafkortad rätt. Af detta material skapar subjektet genom
sin tankevärksamhet kunskap i den för oss fullaste bemärkelsen,
nämligen den erfarenhetsbestämda, men därtill logiskt utdanade
kunskap, hvilken visserligen upptager erfarenheten som ett
väsentligt moment i sitt hela, men icke är exklusivt begränsad till denna
erfarenhetsfär, utan låter den samexistera med och liksom
underbyggas af ett de transscendenta begreppens och teoriernas system. Denna
kunskap är alltså uppbygd af element, som ur genetisk synpunkt så
tillvida äro divergenta, att de härflyta ur tvänne skilda källor.
Antydda dualitet hindrar dock icke, att elementen i själfva den aktuella
kunskapen äro kombinerade till ett enhetligt helt. Denna är då den
genetiska kriticismen. En annan form af kriticism (i motsats till
dogmatism) bildar hvarje kunskapssystem, hvilket är själfmedvetet
om den art och grad af objektivitet, resp. sanning det besitter.
Denna är den specifikt kunskapsteoretiska kriticismen, hvars
egentliga grundläggare äro Locke, Hume och framför allt Kant1.
Empirism, rationalism och kriticism: Paulsen, Einl., S. 367, 406 ff.,
Entwicklungsgesch. d. Kantischen Erk.-Theor., S. 4 ff., Külpe, Einl., S.
197 ff., Wundt, Logik. I, 398 ff., Einleit., S. 293 ff., v. Schéele, Filos,
stud., s. 57 ff. —
Om man emellertid till sist, såsom sig bör, låter uppfattningen
bestämmas af h e 1 hetskategorien, så framstår värkligheten själf såsom
den enda och ena kunskapskällan. Den blir ock den yttersta
kun-skapsframbringaren, låt vara att den är värksam i och
genom korrelatleden icke-jaget och jaget. Det är genom att låta
icke-jaget liksom operera mot det senare och därvid hos detta
framkalla den aktuella kunskapsvärksamhetens invecklade funktion, som
realiteten förvärkligar all lägre och högre kunskap. Men äfven
den förvärkligade kunskapen själf, särskildt den som föreligger i
det mänskliga vetenskapssystemet i dess helhet, spelar en aktiv rol.
"Das gewordene Wissen" (Wundt) är på samma gång ett resultat och
en återvärkande ideell makt. Ur denna synpunkt företer den totala
värkligheten en undre och en öfre region, under det de individuella
jagen framstå som kunskapens och vetandets
genomgångspunkter. Ar här alltså en viss motsättning, så te sig dock ytterst
dessa motsatser som integrerande moment i ett enda sammanhän-
1 Jfr 8. 32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
