- Project Runeberg -  Tsarens kurir : från Moskva till Irkutsk /
127

(1893) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Nödstälda resande

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

krokar, och vid skenet af blixtarna var det omöjligt att
urskilja något annat än de öfver vägen hängande
klippmassorna. De i alla dessa hörn brutna stormilarna
bildade hvirflar, dem det var svårt att komma igenom, och
Mikael Strogoff måste anlita sin ovanliga styrka för att
motstå dem.

Men han märkte snart, att de resande, hvilkas rop
han hört, ej borde vara långt borta. Ehuru Mikael
Strogoff ej kunde se dem ännu, vare sig att de blifvit
nedkastade från vägen eller att mörkret dolde dem för hans
blickar, så nådde dock deras ord temligen tydligt till
hans öra.

Se här hvad han hörde, och som förorsakade honom
en viss öfverraskning:

— Dummerjöns, vill du komma tillbaka?

— Jag skall låta knuta dig vid nästa station.

— Hör du, fördömde postiljon! Nå, kommer du!

— Så här blir man skjutsad här i landet.

— Och det här kallar man en telega!

— Den trefaldiga åsnan! Han far sin kos och tycks
inte bry sig om, att han lemnar oss qvar på vägen!

— Att behandla mig på ett sådant sätt; mig, en
ackrediterad engelsman! Jag skall klaga och laga att
han blir hängd!

Den som sade detta var verkligen högst förbittrad.
Men plötsligt föreföll det Mikael Strogoff, som om den
andre fann sig i situationen, ty ett under en sådan scen
högst oväntadt gapskratt ljöd plötsligt, och derpå
vexlades dessa ord:

— Nå, det måtte jag säga, det är allt för löjligt!

— Ni vågar skratta! — svarade i temligen arg ton
medborgaren från de förenade konungarikena.

— Ja visst, min käre kollega, och det af godt
hjerta, ty det är det bästa jag kan göra. Gör ni
likaledes! På min ära, det är allt för löjligt, något dylikt
har man aldrig sett!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:42:46 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kurir/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free