Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Alcide Jolivet på sin kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes hjelp. Den gamla hade i början icke utan ett
visst misstroende mottagit den okändas stumma
omsorger. Småningom hade emellertid denna unga flickas
rättframma blick, hennes tillbakadragenhet och den
hemlighetsfulla sympati, som gemensamhet i lidande
framkallar mellan lika olyckliga, öfvervunnit Marfa Strogoffs
högdragna köld. Nadia — ty det var hon — hade
sålunda, utan att känna henne, kunnat erbjuda modern de
omsorger, hon sjelf fått mottaga af hennes son. Den
unga flickans instinktiva godhet hade dessutom ännu ett
godt med sig. I och med detsamma Nadia egnade sina
tjenster åt Marfa Strogoff, tillförsäkrade hon sin ungdom
och skönhet skyddet af den gamla qvinnans ålder. Midt
ibland denna hop af genom lidandena förbittrade
olyckliga ingaf denna tysta grupp af två qvinnor, af hvilka
den ena syntes vara mormor, den andra dotterdotter, alla
ett slags vördnad.
Sedan Nadia af de tartariska spejarne blifvit
bortförd utför Irtisch, hade dessa tagit henne med sig till
Omsk. Hållen fängslad i denna stad, delade hon samma
öde som alla de, hvilka Ivan Ogareffs trupper hittills
tillfångatagit, och följaktligen befann hon sig i samma
belägenhet som Marfa Strogoff.
Om Nadia varit mindre energisk, skulle hon hafva
dukat under för det dubbla slag, som träffat henne.
Afbrottet i hennes resa och Mikael Strogoffs död hade på
en gång gjort henne förtviflad och förbittrad. Kanske
för alltid aflägsnad från sin fader efter så många redan
lyckliga ansträngningar, som fört henne närmare honom,
och till råga på smärtan skild från den oförskräckta
följeslagare, som Gud sjelf tycktes hafva fört i hennes
väg för att leda henne till målet, hade hon på en gång
och med ett slag förlorat allt. Bilden af Mikael Strogoff,
som inför hennes ögon, sårad af en lans, försvann i
Irtischs vågor, stod ständigt för hennes tanke. Hade väl
en man som han kunnat dö sålunda? För hvem sparade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>