Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. En vän på landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid en lycklig tilldragelse, som borde bespara dem
mycken ansträngning.
Två timmar efter sedan de lemnat Semilovskoje
stannade Mikael Strogoff.
— Är vägen öde? — frågade han.
— Ja, fullkomligt, — svarade Nadia.
— Hör du inte något buller bakom oss?
— Jo, verkligen.
— Om det är tartarerna, måste vi gömma oss; se
noga efter!
— Vänta, Mikael! — svarade Nadia och skyndade
tillbaka på vägen, hvilken på några stegs afstånd från
dem vek af åt höger.
Mikael Strogoff stannade ett ögonblick ensam och
lyssnade.
Nadia återvände nästan genast och sade:
— Det är en kärra. En ung man kör den.
— Är han ensam?
— Ja.
Mikael Strogoff tvekade ett ögonblick. Borde han
gömma sig? Eller borde han söka få en plats i detta
åkdon, om icke för sig sjelf, så åtminstone för Nadia?
För egen del vore han nöjd med att få hålla sig fast i
kärran med ena handen, och om så behöfdes, ville han
skjuta på den, ty hans ben skulle icke svika honom;
men han kände att Nadia, som släpats till fots efter
öfvergången af Obi, d. v. s. sedan mer än åtta dagar, var
alldeles utmattad.
Han väntade.
Kärran uppnådde snart krökningen af vägen.
Det var ett mycket skröpligt åkdon, hvilket knappt
rymde tre personer, och var hvad man i Sibirien kallar
en kibitka.
Vanligtvis är kibitkan förspänd med tre hästar, men
denna drogs blott af en, med långt hår och lång svans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
