Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 4. Fyra musketörer i livsfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Kan det vara möjligt, sade Edmund, att sjön är
öppen därute? Nej, inte hoppa, din fåne, ropade han
till agenten i sprutande kråsnålar, då denne tycktes
göra försök att komma över den svarta graven, som
sakta och hotfullt vidgas.
Ett nytt brakande, något uthålligare än det första,
genljöd i detsamma. Ingen hade ännu sett verkningarna
av detta andra skott i isen, men inom kort skulle de
upptäcka det. Ett stort stycke av det isflak, de
förvirrade pojkarna uppehöllo sig på, lämnade dem i ett
fint och långsamt glidande.
— Vi går under, kved Portos och började bittert
gråta. Vi har gått för långt ut.
d’Artagnan yttrade efter något begrundande:
— Kom ihåg, vad jag säger er: hoppa inte, förrän
jag säger till. Stå kvar, men håll er något ifrån
varandra.
Edmund tänkte nu på tåget över Bält, och gossarna
lystrade till hans ord utan att veta varför. De lödo
helt mekaniskt, medan mörkret tilltog och de kände
sig föras ut mot en svart bakgrund på sin vita flotte.
Portos snyftade, Atos sade ingenting, medan han bet
i sina fingrar.
Tystnaden bröts ännu ett par gånger av svaga knallar
i isen, än ljudande tätt inpå dem, än fjärran ifrån dem.
— — —
Vart tog tiden vägen? Vad var det? Timmarna flögo
ifrån dem som svarta eller blixtrande strimmor. De
stirrade på en mulnande natt; varsnade de någon gång
bland gråa skyar en stjärna, uppfattade de den icke
som en stjärna, utan som förfäran. Då och då malde
i deras huvuden stycken av pratet från dagens lekar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
