- Project Runeberg -  Kvartetten, som sprängdes /
66

(1942) [MARC] Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 6. Nordqvists sorgmarsch

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

salt smak i munnen. Min barnsköterska bjöd på stekta
njurar, som hon visste, att jag tyckte om, men jag sade
nej. Hon bjöd mig på en ansjovislåda, men jag sade
nej, och till sist satt jag ensam, satt i sängen och grät,
så att det sjöng i resårerna. Detta kallar jag för kärlek,
sade Cello. Man kan skratta åt det nu.

Men dagen därpå kände jag mig frisk, fast dyster,
och skulle återvända till stan, där jag hade min
anställning. Det verkade höstlikt ute, fastän det bara var
eftersommar. Utav en gumma, som sålde bigarråer,
köpte jag mig en halv liter, och i svart redingote, som
jag hade klätt mig i för allvarets skull jämte den höga
hatten, vandrade jag långsamt, pluttande ut
körsbärskärnor, vägen genom parken bort till Stinas bostad.
Jag ville taga avsked av henne för livet.

Gubben var hemma liksom förra gången, och Stina
skulle komma snart. Han räckte genast fram dosan
åt mig och pekade ut en anekdot i tidningen, åt vilken
han hjärtligt skrattade. Härefter knackade han på
barometern, vände sig om och sa:

”Hör du, för ro skull! Ta om sista reprisen på
Nordqvist. Vi blev avbrutna i förrgår, när Stina kom,
men vi hinner det nog nu. Klockan fattas tie minuter
i ett.”

Denna gång spelade jag sorgmarschen för sorgens
egen skull och inte för att vinna någon livets lycka.
Gubbens härsklystna ”rattapom, två, tre, fyr.
Rattapam, två, tre, fyr”, märkte jag knappast, för jag var
riktigt inne i musiken, och mitt hjärta blödde svart.
Ja, det blödde svart, skulle jag vilja säga. Men jag
måste ha spelat ganska väl denna gången, för gubben
upphörde att blänka med silverdosan över mitt huvud.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 11 10:12:09 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kvartspr/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free