Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 6. Nordqvists sorgmarsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur detta musikens sorgemoln framträdde plötsligt
Stina och log vänligt. Hon såg ut som om ingenting
hade hänt, frisk som om hon badat nyss, med rosor
på kinden, lugn och glad.
”Ja, så ska det låta”, jublade gubben, och drog in
en massa snus i näsan, varvid det föll en hel del på
hans gråa helskägg. ”Det var minsann en annan
Nordqvist än den i förrgår! Det var fasingen ändå, vad
kärleken kan göra, väste han åt mig, knep listigt med ögat
och kittlade mig med sitt järnhårda pekfinger mellan
revbenen. Håja! Jag har också varit ung. Nu får ni
väl vara ensamma, kan jag tro, era bofinkar!”
— — —
En timme efteråt såg jag stationshuset försvinna,
och det liknade med sitt svarta tjärpappstak locket
på en likkista. Det sista jag hörde, skakade mig
verkligen. Stationsinspektoren ropade till en försumlig
stationskarl just när tåget gled bort:
”Förbannade Nordqvistl Ska han glömma...”
Sedan hörde jag bara bullret av tåget, som stampade:
rattapom, rattapam, rattapom...
— Hahaha, klingade det från Första fiolen. Hahaha!
Cello såg också ganska glad ut, när han dragit
berättelsen om sin första stora och misslyckade kärlek.
Just som han hade slutat, ringde det i telefonen i
tamburen, och när Första fiolen svarat i tratten, ropade
han genast, att samtalet rörde Cello, varför denne
skyndade ut. När han kom tillbaka sade han:
— Det är en pojke, som har försvunnit på isen. Jag
måste gå.
Cello tog hastigt på sig rocken, och när Första fiolen
icke lät sig övertala att lämna sitt varma rum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
