- Project Runeberg -  Kvartetten, som sprängdes /
120

(1942) [MARC] Author: Birger Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 11. Feberdrömmar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

kunde svalka och vilka fantasien kunde fördubbla en
gång, två gånger, tre gånger. Men om nu Petrus sagt
lio kronor, hade Cello med besviken stämma yttrat:

— A, inte mera! Verkligen inte mer?

Men om Anker svarat tjugu kronor, skulle svaret
likväl ha blivit detsamma, och svaret skulle alltjämt ha
blivit detsamma, även om Anker kunnat utlova trettio
kronor eller fyrtio kronor. Det är väl möjligt, att i
sistnämnda fall Cellos drag antagit ett slätare och jämnare
utseende, och att hans ögon endast sett upptagna, men
icke egentligt sorgsna ut —detta till följd av, att
multiplikationsmaskinen i hans huvud för ögonblicket fått
mera att uträtta — men Petrus kunde dock när som
helst vänta en ny liknande fråga från sitt otacksamma
skriftebarn. Det existerade icke några kylande piller
för denna feber; endast handpåläggning hjälpte, och
denna hjälpte blott för ögonblicket.

Cellos röst hade i samtalet med Anker klingat av
ett förebråelsens biljud; det var icke långtifrån, att
hans sinnesstämning sprungit upp från besvikelse till
öppen otålighet och från otålighet till illa dold vrede.
Livet var så torrt och ödsligt. Inga möjligheter att bli
fri och lycklig! Sex gånger fem är trettio, och sex gånger
sju är fyratiotvå. Ja, till och med sex gånger tvåhundra
gör bara tolvhundra.

Cello rev sig i sina svarta hårstripor och blickade
ut i rummet, där han i nattdunklet såg violoncellen
stå i sitt hörn. Genom städerskans förvållande hade det
bukiga instrumentet kommit att vända baken till, och
Cello tyckte, att hans förgätne vän företedde ett
egendomligt levande utseende i denna ovanliga ställning,
som tycktes uttrycka förakt eller skamsenhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:43:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kvartspr/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free