Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 12. ”Svan på lugnt vatten”, oljemålning av Eugen A:son Renard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
— Jag vet inte, mumlade han för sig själv. Men jag
tycker, att den ängslar mig på något sätt!
Och var gång han vände ryggen till tavlan, måste
han på nytt betrakta den. Han kände sig dragen till
den på grund av en hemsk tjusning, besläktad med
den, som glasögonormen utövar på en liten fågel. Cello
erfor vid anblicken av detta förfärliga lugn och denna
söta skönhet ett behov att låta tankarna uppsöka livets
råaste och fulaste sanningar. Det var så poetiskt, att
journalisten önskade, att en verklighet i form av en
grov karl med en kniv i handen hade plumsat ut
genom den stilla säven vid stranden och plaskat bort för
att skära halsen av den vita lögnen med sin svanhals,
medan levande och sanna vattenringar hade svallat
och forsat kring hans stövlar.
— Det är ett falskt lugn. Det är en lögnaktig ro,
sade han högt och bestämt, i det han nalkades
bordet.
— Ä, du pratar, skrek Karl Ludvig, som var mitt
inne i affärerna och som uppsnappade uttalandet som
en replik på ett optimistiskt påstående angående den
jämna uppgången på börsen.
— Jo, det är ett falskt lugn, vidhöll Cello desperat,
särskilt som han märkte, att herr Renard på ett
ögonblick avlägsnat sig. Det är bara spekulation alltihop!
Lätt att sälja! Men det är i alla fall en lögnens idyll,
den där soppan, det står jag för!
— Några särskilda skäl att göra detta uttalande,
frågade signaturen F. F. oroligt och blickade upp på den
förfärlige siaren.
— Så har jag aldri hört dej tala, utbrast Karl Ludvig
uppbragt och röd i ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
