Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 13. Pensionatet Koludden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
— Varför så brått, ni vilda, yra, livslustiga
bakelsebestar, utbrast hon, med anspråkslöst nedslagna ögon
och en fjärranljudande, späd stämma.
Men de andra hörde henne icke, utan fortsatte sitt
arbete med stationsinspektoren, vilken stod fast som
en fyrbåk i ett svall av kjolar, vita ben och viftande
armar.
— Hå, damerna! Här blir ingen åska, försäkrade
herrn med pincenén med skarp röst. Det garanterar
jag-
— Hybris, ynkade sig i all tysthet Cello. Den där
kommer nog att bli straffad för sitt försök att
imponera! Herre, sänd ett regn över den törstiga jorden
och särskilt över denna åsna till karl!
Värdinnan föreställde i nästa ögonblick Cello för
stationsinspektoren, vars namn var Uddberg. När de
båda herrarna tryckte varandras händer, kastade
stationsinspektoren en snabb och misstrogen blick på
journalisten, som vaksamt iakttog den andres
ansikts-rörelser.
— Fägnar mig mycket, yttrade stationsinspektoren
kort och kärvt, varefter han åter vände sig till
damerna.
Cello tyckte icke, att mannen såg särdeles sympatisk
ut, men — tänkte han — det är omöjligt att säga något
om honom, förrän han tagit av sig pincenén. Jag har
ofta lagt märke till, att människor med pincené vid
första granskningen göra intryck av att vara stränga
polisprefekter, vid andra granskningen irriterade
läskarlar och vid den tredje, då de taga av sig
ögon-glasen, ömkansvärda och menlösa människor, som man
riktigt vill taga under armarna. Så mycket är då säkert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
