Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 13. Pensionatet Koludden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
145
— A, här är den rätte väderspåmannen! Här ha vi
honom! Han skulle egentligen bäras i gullstoll
Cello bugade, artig och förskräckt, varefter han med
blicken letade efter stinsen. Då fick han syn på denne
i den lilla salongen innanför. Stationsinspektoren satt
sakta gungande i en liten löjlig amerikansk gungstol,
som endast kunde åstadkomma korta knyckar.
Pin-cenén höll han i handen, och journalisten upptäckte
genast, att den imponerande mannens ögon tedde sig
milda och fjärrskådande såsom aposteln Johannes’
blickar.
Han var alltså inte skarp och farlig, tänkte Cello.
Han är bara en artig humbug, och kanske vi skall bli
goda vänner.
•
Aftonmåltiden intogs under avmätt glam, ty ännu
ramlade och dundrade åskan, fastän på något längre
avstånd. Oavlåtligt tillrade och skvalade regnet på
rutorna, och Cello tänkte på vilken stämningsfull
pensionatskväll detta kunde ha blivit, om han vid sin
sida haft en ung, behaglig dam, som han kunnat
samtala med i skymningen, alltunder det hon då och då
frågade vad han trodde om åskan, kärleken eller livet.
Man samlades i den lilla prydliga salongen, då ingen
kunde tänka på att gå ut i detta väder. En behaglig
skymning, som icke var djupare än att man tydligt
kunde skönja alla de närvarandes ansikten, härskade
för tillfället. Våta grenar vispade stundom över de
smårutade fönstren, och därutanför, i en mulen
halvdager, slokade träd och gräs.
Det lätta sorlet kunde icke länge få råda, det
förlo. — SI Ober g, Kvartetten, som sprängdes.
X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
