Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - 13. Pensionatet Koludden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
147
— Vill ni ha något, som lättar sinnet, eller något,
som kommer hjärtan att darra, barn små? Ja, vad
skall jag väl ta? Vore det icke bäst, att jag
deklamerade ett stycke, vari avspeglas såväl det ena som det
andra? Vore det ioke bäst, att jag reciterade ”Det var
dans bort vid vägen”? I denna dikt av vår avhållne
Fröding, kommer såväl humorn — ni små skälmar! —
och natursvärmeriet till sin rätt, för att nu icke tala om
att det äkta värmlandslynnet glittrar och tindrar och
tjusar...
Cello rodnade och kramade pipan som om den varit
en handgranat, han ämnat slunga. Stationsinspektoren
såg skarp och aktningsfull ut.
Tystnad uppstod, och fröken Pylman gjorde en liten
rörelse; hon strök upp en hårslinga vid örat, tryckte
lätt till densamma och läste därefter, med mörk och
betydelsefull stämma:
— Det var dans bort vid vägen ...
Därpå följde en kort, uttrycksfull paus, varpå hon
tillade:
— Av Gustav Fröding.
Cello funderade ivrigt under den därpå följande
deklamationen. Han hyste många olika planer, bland
annat den att hastigt avlägsna sig med handen tryckt
mot hjärtat, simulerande ett farligt illamående;
dessutom funderade han på att nypa stationsinspektoren
i benet, så att denne skrek, och därefter leda ut honom
och inbjuda honom till en grogg på rummet samtidigt
som han där lämnade en förklaring över sitt beteende.
Men när han kommit så långt i sitt vilda tankespel,
sänktes fröken Pylmans röst till ett långt och
förtonande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
